Resultaten från de attitydundersökningar som nyligen presenterats av SOM-insitutet, och som bland annat studerar svenska folkets inställning till välfärdspolitiken, borde oroa statsminister Reinfeldt.
Nyligen blev det tydligt att svenska folkets motstånd mot privata vinstuttag ur välfärdssektorn är kompakt. Motståndet mot privat vinstutdelning finns dessutom bland väljare hos samtliga riksdagspartier, även hos moderaterna är en majoritet motståndare mot vinstuttag. Det enda parti där det inte finns en majoritet mot privata vinstutag ur välfärden är folkpartiet. Men där stöder ändå 48 procent förslaget om vinstförbud.
När det gäller de stora systemförändringar som alliansen gjort i trygghetsförsäkringarna är resultatet precis lika entydiga och lika förödande för regeringen:
– A-kassan var djupt impopulär också 2008, och folk är ungefär lika missnöjda i dag.
– Sjukförsäkringen däremot bedömdes något positivt 2008, men här har de största attitydförändringen skett och en övervägande majoritet är i dag missnöjda.
Att missnöjet vuxit mest i den fråga jag bevakat i några år är på inget sätt förvånande. De flesta av oss som arbetar med sjukförsäkringsfrågor kan vittna om ett stort antal samtal med personer som helt uppenbart blivit offer för de orimliga och rättsosäkra sjukreglerna som infördes sommaren 2008. Då fick Sverige exempelvis en sjukersättning (förtidspension) som, enligt regeringens egen utredare, sannolikt är västvärldens hårdaste. Detta har inneburit att många långvarigt och svårt sjuka ställts utan trygghet och försörjning. En växande grupp bland dem känner en sådan vanmakt att de till och med hotar att ta sina egna liv.
Nyligen överlämnades den s.k. onådiga luntan till den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. Där vittnar människor om de ”missförstånd” och den kränkande behandling de blivit utsatta för när de blivit sjuka. Vittnesmålen är många och innehållet i dem är ofta skrämmande.
En av dem som nyligen kontaktade mig, vi kan kalla honom för Johan, berättar att han varit sjukskriven i 16 år och har tre olika kroniska sjukdomar. Johans läkare bedömer att han inte kommer att kunna jobba ”inom överskådlig framtid”. I 16 år har detta också varit Försäkringskassans uppfattning. Men idag, till följd av de nya reglerna som infördes 2008, gäller inte detta längre. Detta trots att Johans hälsa försämrats och fortsätter att göra det. Idag står han efter att ha utförsäkrats helt utan inkomst och funderar över hur han, som bara har några år kvar till pensionen, ska klara av att försörja sig och sin familj. Denne man, liksom många andra som jag varit i kontakt med, har helt uppenbart blivit offer för de orimliga tidsgränser som också infördes sommaren 2008.
Dessa tidsgränser innebär bland annat att den försäkrade redan efter ett halvt år ska bli av med sjukpenningen om Försäkringskassan (FK) bedömer att hen har kvar någon arbetsförmåga. Efter ytterligare två år överförs hen från sjukförsäkringen till Arbetsförmedlingen och anmodas delta i en s.k. arbetslivsintroduktion (ALI), där den eventuellt återstående arbetsförmågan mäts och utvärderas.
Men trots regelskärpningarna tycks de långtidssjuka som återvänder till arbetsmarknaden vara ungefär lika många som innan reglerna ändrades. Ett år efter att ha utförsäkrats, vid den bortre tidsgränsen, visar det sig att ca 65 procent är tillbaks på ruta ett – dvs. de är tillbaks till sjukförsäkringen. De flesta andra är parkerade i någon form av lågkvalitativ arbetsmarknadsåtgärd (läs en tänkvärt och träffande beskrivning av denna tillvaro i DN). Några större ”jobbeffekter” har inte kunna uppmätas, däremot är det klarlaggt att de flesta som slussas igenom ”rehabiliteringskedjan” successivt fattiggörs.
I slutet av förra året avslöjade exempelvis Dagens Eko att ett år efter utförsäkringen är endast 17 procent i någon form av sysselsättning. Då räknas alla former av anställningar (exemeplvis lönebidrag och Samhallsanställningar) samt alla olika typer av aktivtetsgrad (dvs såväl springvikariat som kortare timanställningar). Då ska man samtidigt veta att ungefär en tredjedel av dem som utförsäkrats hade ersättning på halv- eller deltid. Många av dem arbetade alltså redan när de utförsäkrades…
Vid ett antal olika tillfällen hittills, när samhällsdebatten riktat sitt fokus mot de i grunden uppenbart orimliga sjukreglerna, har ett och samma mönster upprepat sig. Först har regeringen valt att hävda att problemen enbart handlar om några ”enskilda fall”. Efter ett tag, när medietrycket blivit allt för hårt, har man ändå tvingats backa. Men man har gjort detta ytterst motvilligt och endast i mycket små steg och dessutom har man ofta försökt trixa med statistiken. Man har småputsat lite på regelverket och sedan hävdat att nu är allt mycket bättre. Och så börjar det hela om igen, ungefär som det gör för de flesta av dem som utförsäkrats och återvänt till sjukförsäkringen. Det går ett tag och så dyker återigen ett växande antal ”enskilda fall” upp…
För varje dag som går blir vi fler och fler som får egna erfarenheter av hur orimliga och omänskliga dagens sjukregler egentligen är. SOM -institutets senaste siffror är en bekräftelse på detta. I detta läge är det viktigt att oppositionen tar sitt ansvar och kanaliserar det djupa missnöje som finns med de nuvarande sjukreglerna. Varje gång hittills som oppositionen haft kraft att göra detta har också stödet för ett regeringsskifte ökat.
En sak är dock säker. Sjukförsäkringsfrågan kommer också i fortsättningen, med jämna mellanrum, att ställa till det för regeringen. Ja, för egen del skulle jag inte bli förvånand om det till nästa val ansamlats så mycket ilska och kritik hos väljarna så att sjukförsäkringsfrågan gör att alliansregeringen till slut får foten av folket.