”Svallfors visar att det finns en bred uppslutning kring en allmänt formulerad välfärdsmodell. Rautio pekar på att denna modell samtidigt urholkats på senare år.”
Så skriver Peeter Jaan Kask i dagens NSD, där han på ett intressant sätt för samman mitt perspektiv med Stefan Svallfors ; d.v.s. två olika perspektiv som inte utesluter utan snarare kompletterar varandra.
Kask fortsätter: ”Paradoxen är att de väljare som säger sig vilja betala mer för välfärden samtidigt röstar fram en regering som kraftigt skär ner på de offentliga utgifterna. En del av förklaringen är förstås att moderaterna och alliansen i retoriken sagt sig vilja värna välfärden. De lovade en tulipanaros – både välfärd och skattesänkningar samtidigt – och väljarna trodde dem. Kanske för att nedskärningar och sänkta ersättningar dittills inte upplevts som något hot för majoriteten.”
Här har Kask en viktig poäng. Många medborgare har faktiskt ännu inte själva på allvar kännt av den hjärtlösa allianspolitiken, som ju riktar sin vassaste udd mot oss när vi är långtidssjuka och/eller arbetslösa. Anna Hedborgs socialförsäkringsutredning visade exempelvis att när det gäller arbetslöshets- och sjukförsäkringen krävdes det i genomsnitt ca tio år innan majoriteten av medborgarna någon gång tvingades nyttja dessa skyddsnät. De flesta av oss – som den senaste tiden varit friska och har trygga jobb – har däremot relativt snabbt kunnat ta del av de ”jobbskattesänkningar”, som ju till stor del fiansierats av nedskärningarna i a-kassan och sjukförsäkringen.
När så socialdemokraterna, i den senaste valrörelsen, talade om vad som skett i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen var det många löntagare som upplevde att SAP inte talade utifrån den verklighet som gäller för dem. De två blockens välfärdsretorik upplevdes dessutom ibland som liggandes nära varandra, trots att det ju faktiskt fanns betydande skillander. I några innehållsrika meningar binder Stefan Svallfors i sin AB-krönika elegant ihop analysen:
”Om man inte tycker det är någon större skillnad mellan partierna (i välfärdsfrågorna, min anmn.) får andra frågor fälla avgörandet när röstsedeln ska lämnas. Till exempel frågor kring utbildning, där Socialdemokraternas förtroende är lågt. Eller sysselsättning, där man helt tappat sitt försteg.
Moderaterna har fått god hjälp av Socialdemokraternas handfallenhet. Man har låtit sig reduceras till ett parti som pratar för ”svaga grupper” i samhället. När man i valrörelsen pratade om socialförsäkringen formulerades detta ofta som att ”vi” som är friska och har jobb ska visa solidaritet med ”dom” sjuka och arbetslösa. Men vi är alla potentiellt sjuka och många kan snart vara arbetslösa.”
Välfärdstatens konstruktion och välfärdsfrågorna angår, precis som Svallfors lyfter fram, de flesta av oss – oavsett om vi tror oss tillhöra arbetar- eller medelklassen. Välfärdspolitik handlar ju dessutom om att skapa goda förutsättningar för en långsiktigt hållbar tillväxt.
Sverige och de övriga nordiska länderna – som är relativt små och öppna ekonomier – har historiskt klarat av de globala ekonomiska utmaningarna, inte minst beroende på att vi haft en effektiv och tillväxtbefrämjande välfärdssektor. Arbetsmarknadspolitiken och inkomstskyddet vid sjukdom och arbetslöshet har skapat en form av ”vingarnas trygghet”, som underlättat individernas omställning i perioder av kraftig strukturomvandling.
Men det är nu många år sedan detta gällde som ”rättesnöre”, också inom socialdemokratin. Jämlikhetstanken och omställningstryggheten har dessutom den senaste tiden, aktivt och genom (m)edvetna politiska beslut, vingklippts. Politiken har givits nya mål och styrs idag utifrån en helt annan värdegrund.
Vi kan naturligtvis inte ”sticka under stol med” att det finns ett stort glapp mellan den (m)juka välfärdsretoriken och den nymoderata praktiska politiken. Det är en verklighet som allt fler av oss successivt nu blir varse. Den växande kritiken, inte minst inom alliansens småpartier, mot de nya sjukreglerna kan ses som ett uttryck för just detta. Jag har tidigare försökt åskådliggöra den omänskligt hårda nymoderata politikens konsekvenser i några konkreta punkter:
* Svensk a-kassa befinner sig idag i ”strykklass” när man jämför med andra europeiska länder. När det gäller den allmänna försäkringen får bara en av tio behålla 80 procent i a-kasseersättning om de förlorar jobbet. Av de som var arbetslösa i oktober förra året hade endast 35 procent ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Kan vi längre, med hedern i behåll, fortsätta att tala om att vi har ett heltäckande skydd vid arbetslöshet?
* Även den svenska sjukförsäkringen har genomgått ett stort systemskifte. Forskaren och statsvetaren Björn Johnson sammanfattar läget i sjukförsäkringen så här: “Sjukförsäkringen har förvandlats till en kravförsäkring som på administrativ väg friskförklarar människor, istället för att varsamt lotsa dem tillbaka till arbetslivet“. Sverige har idag, enligt regeringens egen utredare, en av västvärldens hårdaste regler för sjukersättning (förtidspension). Bara Mexiko har idag ett lägre inflöde i ”förtidspension” bland OECD-länderna.
* Trots att konjunkturen vänt uppåt fortsätter ändå socialbidragskostnaderna att öka. Enligt Sveriges kommuner och landsting (SKL) går en växande del av socialbidragen (försörjningsstödet) idag till människor som egentligen borde ha fått hjälp någon annanstans, främst via sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen men också via utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken.
* Sverige har, också när SAP hade makten, gått före övriga Europa när det gäller ”avregleringen” (mer korrekt omregleringen) av viktig infrastruktur. Detta har lett fram till en kollektivtrafik som systematiskt och kontinuerligt kollapsar, när vintern bryter ut i vårt land. Samtidigt som elpriserna rusar i taket och riskerar att slå ut viktig exportindustri. Just nu håller Alliansen på att ta ytterligare steg i denna riktning.
* När det gäller välfärdstjänsterna – vård, skola och omsorg – är vi idag ett av västvärldens mest avreglerade länder, d.v.s. vi tillhör dem som i störst utsträckning släppt in kommersiella drivkrafter i välfärdsektorn. Tydligast märks detta när olika skolsystem jämförs. Visserligen har ett antal högerpolitiker i såväl USA som Storbritannien försökt följa det ”svenska exemplet” och införa ett s.k. skolpengssystem, dock utan att lyckas. Konsekvenserna har, också av konservativa och högerinriktade betraktare i dessa länder, ansetts vara allt för destruktiva. Detta är lätt att förstå, inte minst när man analyserar varför Sverige just nu i olika kunskapsmätningar (se exempelvis PISA), i det närmaste befinner sig i ett ”fritt fall”.
Listan skulle kunna göras betydligt längre. Att låta bli att kalla det som just nu faktiskt sker i välfärdssystemen för ”systemskifte” är omöjligt. Samtidigt ska man naturligtvis vara försiktig med att måla historien och framtiden i allt för svart/vita färger.
Jag har visserligen svårt att tänka mig att de flesta som fortfarande definierar sig själva som ”socialdemokrater” identifierar sig med den ovan beskrivna utvecklingen. Ändå går det knappast att förneka att det socialdemokratiska partiet själv varit djupt involverad i en rad av de politik- och perspektivskiften som beskrivs i ovanstående punkter. En socialdemokratisk krisanalys som inte tar sin utgångspunkt i denna (s)märtsamma insikt – d.v.s. insikten om SAP:s egen handfallenhet i en rad centrala frågor – har nog svårt att vinna i trovärdighet och respekt utanför det egna partiet.
*******************************
Press: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, AB1, AB2, AB3, AB4
Bloggat: Ett Hjärta Rött, Ledarbloggen, Storstad, Annarkia, FASAN, Jämlikhetsanden, LO bloggen, Roger Jönsson, Martin Moberg, Möjligheterna(S) Vilhelmina, Netroots,