”Ett samhälles anständighet mäts alltid bäst i hur de utsatta, de sköra och de sjuka, behandlas”.
Detta var en av måttstockarna som Ingvar Carlsson använde när han var statsminister. Men det är inte bara anständighetsnivån som kan motivera varför samhället bör hålla ihop och skydda de mest utsatta. Det handlar faktiskt också om att skapa goda förutsättningar för en långsiktigt hållbar tillväxt.
Sverige – som ju är en relativt liten och öppen ekonomi – har historiskt klarat av de globala ekonomiska utmaningarna, inte minst beroende på att vi haft en effektiv och tillväxtbefrämjande välfärdssektor. Arbetsmarknadspolitiken och inkomstskyddet vid sjukdom och arbetslöshet har skapat en form av ”vingarnas trygghet”, som underlättat individernas omställning i perioder av kraftig strukturomvandling.
Men det är nu många år sedan detta gällde som ”rättesnöre”. Jämlikhetstanken och omställningstryggheten har, genom (m)edvetna politiska beslut, vingklippts. Politiken har givits nya mål och styrs idag utifrån en helt annan värdegrund.
Visst upplever de flesta av oss, som varken är sjuka eller arbetslösa, att vi just nu har det ganska bra. Ekonomin är på väg uppåt. Köpkraften har stärkts. Jämför man med Grekland, Irland och Portugal så går den svenska ekonomin riktigt bra. Ungefär så låter det också i nyhetsprogrammen. Och visst stämmer detta, men det är inte hela bilden.
Den senaste tiden har vi också fått en tydlig uppdelning mellan ”insiders” och ”outsiders”, mellan ”samhällsbärare” och ”dom i utanförskap”, mellan de som har och de som saknar jobb på den reguljära arbetsmarknaden, mellan de som kan arbeta och de som är så sjuka att de inte kan.
Vårt land glider isär, socialt och ekonomiskt. Antalet arbetslösa som tvingas ta “jobb utan lön” har ökat dramatiskt på ett år, från 10.500 till ca 25.000. Regeringens arbetsmarknadspolitik blir allt mer lågkvalitativ. Fler fattiggörs och förvaras i åtgärder (exempelvis Fas 3) som knappast förbättrar deras framtida arbetsmarknadsvärde. Samtidigt som ekonomin vänt uppåt fortsätter socialbidragskostnaderna att öka. Den främsta förklaringen till detta är att allt fler sjuka och arbetslösa blivit försäkringslösa, på grund av regeringens förändringar i a-kassan och sjukförsäkringen.
Vad man kanske inte tänker på är att denna situation, sett ur den enskildes synvinkel, innebär en kraftig frihetsinskränkning där exempelvis den som söker socialbidrag tvingas vika ut och in på hela sin privatekonomiska och sociala situation. Efter att ha tömt familjens tillgångar tvingas man sedan att “stå med mössan i hand och ödmjukt be om en nådegåva från kommunen”. Man riskerar social stigmatisering och att permanent stängas ute från möjligheterna att försörja sig själv.
En tydlig effekt på samhällsnivån är att den s.k. strukturella arbetslösheten, d.v.s. den arbetslöshet som är oberoende av konjunkturläge, biter sig fast på allt högre nivåer. De långtidsarbetslösa ökar i antal. Tillåter vi denna utveckling att fortsätta får vi fler “flaskhalsar” på arbetsmarknaden. Dynamiken och konkurrenskraften blir lidande. “Utanförskapet” permanentas och vi ställer en halv generation vid sidan av arbetslivet. Både det framtida mänskliga och samhällsekonomiska priset kommer då att bli mycket högt.
Detta är ett pris som vi alla, också de av oss som idag är friska och har ett bra arbete, får vara med och betala. ”Samhällsbärarna” slipper alltså inte undan notan. Det är denna utveckling som Socialdemokraterna, i sitt nu pågående krisarbete, måste finna en verkningsfullt motmedlel mot. Detta ligger inte enbart i de mest utsattas intresse.
Också medelklassen har stor anledning att hoppas att det snabbt växer fram ett reellt och tydligt alternativ till den politik som nu förs.
****************
Press: AB1, AB2, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8,
Andra bloggar: Storstad, Ett Hjärta Rött, Löntagarbloggen, Martin Moberg, Lena Sommestads blogg, Alliansfritt Sverige, Ekonomikommentarer, Peter Andersson, Resursbloggen, Nemokrati, Jämlikhetsanden