Enligt Joakim Palme, professor i statsvetenskap, är Sverige nu på väg att lämna det vi brukar kalla för ”den svenska modellen”. I en rapport till den parlamentariska socialförsäkringsutredningen görs en internationell jämförelse, när det gäller utvecklingen av sjuk-, arbetsskade- och arbetslöshetsförsäkringarna utifrån en genomsnittlig industriarbetarlön. Rapporten visar att det offentliga försäkringsskyddet i Sverige försämrats kraftigt jämfört med andra OECD-länder. Inom alla de tre nämnda försäkringarna har flera länder gått om Sverige.
När det exempelvis gäller a-kassans ersättningsnivå låg Sverige år 2005 näst högst i världen. Idag är den svenska a-kassan exempelvis sämre än sin motsvarighet i länder som Belgien, Danmark och Italien. Rapportförfattarna kallar nedgången ”anmärkningsvärd”. Men det anmärkningsvärda stannar faktiskt inte där.
Sverige är dessutom det OECD-land där avregleringarna, privatiseringarna och ”valfrihetsreformerna” drivits fram allra snabbast. På 20 år gick vi ”från ett av världens mest reglerade skolsystem till världens mest liberala”, säger exempelvis nationalekonomen Jonas Vlachos som studerat vad som skett inom skolsektorn. Nedskärningarna i trygghetsförsäkringarna och marknadiseringen av välfärdstjänsterna får naturligtvis också långtgående sociala konsekvenser. Enligt OECD-rapporten ”Divided we stand: Why inequality keeps rising” framgår att Sverige är ett av de länder där inkomstklyftorna ökat allra mest.
Det som skett i vårt land den senaste tiden är dock ingen tillfällighet. När Reinfeldts alliansregering tog över hade de exempelvis mycket tydligt beskrivit hur de skulle skära ned i vårt offentliga försäkringsskydd och sedan använda dessa pengar till olika typer av skattesänkningar. Ett sämre långsiktigt försäkringsskydd som kortsiktigt skulle ge medelklassen mer pengar i handen, ungefär så skulle den nymoderata kungstanken kort kunna beskrivas.
På a-kasseområdet innebar det att en halv miljon lämnade försäkringen pga av avgiftshöjningar och hårdare kvalifikationsvillkor. Två tredjedelar av de arbetslösa står idag helt utanför försäkringen. På sjukförsäkringsområdet infördes sommaren 2008 ett nytt och synnerligen stramt regelverk (rehabiliteringskedjan), som bland annat hittills lett till att 65 000 långtidssjuka utförsäkrats när de passerat den bortre tidsgränsen. Andra nekas rätt till ersättning från sjukförsäkringen, trots en allvarlig sjukdom, för att regelverket stramats upp så mycket. Sveriger har idag, enligt regeringens egen utredare, OECD-världens hårdaste regler för förtidspension (sjukersättning).
Blir man sjuk eller arbetslös och, trots de hårdare ersättningsvillkoren, lyckas kvala in i trygghetsförsäkringen bör man ändå ställa in sig på att leva på en mycket låg ekonomisk nivå. Enligt en undersökning från PRO betalar dessutom en som är sjuk eller arbetslös, och får en ersättning på 14 000 kr/mån, ungefär 12 500 kr mer i skatt per år jämfört med en som jobbar och har en inkomst på 14 000 kr/mån. De låga ersättningsnivåerna från de allmänna trygghetsförsäkringarna driver naturligtvis också på utvecklingen mot fler privata tilläggsförsäkringar, vilket långsiktigt urgröper välfärdsstatens legitmitet. Därför är det så viktigt att höja inkomsttaken i a-kassan och sjukförsäkringen.
Allra mest utsatta är naturligtvis alla dem som inte kvalar in i de allt stramare trygghetsförsäkringarna eller dem som utförsäkrats pga de nya regelverken. Det handlar om personer som till och med står ”utanför utanförskapet”. De har ingen inkomst från förvärvsarbete, de varken studerar eller söker jobb och de får heller inga sociala ersättningar i någon form. Enligt Svenskt Näringsliv lever ca 140 000 idag under dessa förhållanden, hur stor andel av dessa som ”ofrivilligt” befinner sig i denna situation är naturligtvis svårt att exakt avgöra. Men gruppen motsvarar idag 2,3 procent av alla i arbetsför ålder och växer för varje dag som går. Nyligen redogjorde exempelvis sociologen Tapio Salonen för sina forskningsresultat i SvD: ”Andelen vuxna som varken har arbete eller studerar har ökat dramatiskt i Malmö de sista årtiondena. Jag kan inte avslöja exakta siffror, men de är häpnadsväckande.”
Tapio Salonen lyfter dessutom tydligt fram att alla tjänar på mer jämlikhet. Jämlikhet skapar ett sammanhållande kitt, som är bra för hela samhället. Salonen säger:”Tränger vi ut människor så långt ut i marginalen att de upplever sig annorlunda så skapar det en svart ekonomi, kriminalitet och mycket annat.” Idag inser också allt fler, även på den borgerliga kanten i likhet med Lars Calmfors, att regeringen ”glömt bort behovet av att ge människor ett rimligt försäkringsskydd mot inkomstförluster” och att ”reformerna av sjukförsäkringen har gjorts på ett så okänsligt sätt att många människor kommit i kläm.”
Med den rapport som nu presenteras för den parlamentariska socialförsäkringsutredningen åskådliggörs än en gång effekterna av den högerinriktade experimentpolitik som drivits i vårt land de senaste åren. Riktigt tufft är det idag för de barn som växer upp med en ensamstående förälder som drabbats av ohälsa och inte klarar av att försörja sig och familjen på en förvärvsinkomst. Allt fler låses fast i sitt sociala ursprung och får allt svårare att göra en s.k. klassresa uppåt. Skillnaderna i ”livschanser” ökar just nu väldigt snabbt och det ”sociala arvet” får återigen allt större betydelse.
Långsiktigt innebär den ökande inlåsningen, i varaktig fattigdom och vanmakt, att våra tillväxtförutsättningar och vår konkurrenskraft påverkas negativt. Dessa sociala inlåsningseffekter har vi hittills, åtminstone fram till 90-talet, lyckats undvika i de nordiska länderna. Ja, Joakim Palme ansåg i en tidigare analys, Välfärdsbokslut för 1990-talet, till och med att den svenska välfärdsmodellen stod sig relativt väl också under och efter 90-talskrisen.
Samtidigt är det lite paradoxalt att när allt fler internationella forskare nu uppmärksammar fördelarna med den nordiska välfärdsmodellens ”produktiva jämlikhet” väljer den borgerliga regeringen att medvetet överge själva kärnan i modellen. Att förstå och analysera orsakssambanden och mekanismerna bakom denna utveckling är i sig en viktig facklig framtidsutmaning, något som knappast kan göras utan att också väga in betydelsen av förändrade styrkeförhållanden i den internationella ekonomin.
Vi är idag på väg tillbaks till ett samhälle där familjens tillgångar avgör vilket socialt skydd vi kan räkna med. Risktagandet och det sociala ansvaret privatiseras. Vanmakten och fattigdomen växer. Och detta är faktiskt inte effekten av en ödesbunden utveckling. Det vi ser är som sagt resultatet av en (m)edveten politik. Men detta innebär samtidigt att vi faktiskt kan påverka utvecklingen.
Jag hoppas och tror att LO-kongressen, som inleds i slutet av denna vecka, blir startskottet till ett grundligt och långsiktigt förändringsarbete som innebär att vi inleder reparationen av den välfärdsstat som idag rasar i olika internationella jämförelser. Svenska folket och svenska löntagare förtjänar bättre än den högerinriktade experimentpolitik som just nu bedrivs i vårt land!
*********************************
Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, SVD6
Bloggat: Roger Jönsson om Cameron, Merkel och Reinfeldt i skamvrån, Ola Möller om ytterligare en dimension på barnfattigdomen, Martin Moberg om den tysta svenska diplomatin som inte förslår särdeles långt, Lena Sommestad om (s) och den ekonomiska politiken, Löntagarbloggen om Hillevi Engström och a-kassan, Röda berget om moderaterna och Nato, Robert Björkenwall fördjupar analysen, Roger Mörtvik på Utredarna.nu analyserar och kritiserar jobbskatteavdraget