Sverige är det land där avregleringarna, privatiseringarna och ”valfrihetsreformerna”, sedan mitten av 90-talet, drivits fram allra snabbast när olika OECD-länder jämförs. Det konstaterade i lördags den högerinriktade tankesmedjan The Heritage Foundation i SvD. På 20 år gick vi exempelvis ”från ett av världens mest reglerade skolsystem till världens mest liberala”, säger nationalekonomen Jonas Vlachos till SvD.
Vad som skett i vårt land kan svårligen beskrivas utan att ordet ”systemskifte” används. Dessutom har detta systemskifte allt för ofta saknat vederhäftiga och sakliga motiv. Detta bekräftas tydligt exempelvis av en forskargrupp knuten till en av näringslivets ”tankesmedjor”, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS).
SNS-gruppen skriver i en DN-debattartikel från slutet av förra året: ”Svensk välfärd har under de senaste 20 åren genomgått ett genomgripande systemskifte.” /…/Att 20 år har gått utan en systematisk utvärdering av privatiseringspolitiken är oacceptabelt. Många av välfärdens klienter befinner sig i en utsatt position och de har rätt till bästa möjliga service inom ramen för de mål och resurser för välfärdspolitiken som vi gemensamt satt upp. För att uppnå detta räcker det inte med ideologisk trosvisshet som beslutsunderlag.”
Senare drabbades SNS-forskarna av ”bannbullor” från dem i näringslivet som själva tjänat på marknadsexperimenten. Men SNS-forskarna var varken ensamma eller ens först med sina slutsatser. Forskarna Sverker Sörlin och Jesper Meijling förmedlade exempelvis, i början av förra året på DN-debatt, ungefär samma kunskap: ”Gemensamt för dessa statliga och kommunala marknadsexperiment är att de initieras uppifrån och begränsar sig till upphandlings- eller auktioneringsförfaranden. Eller att rätter till offentliga tillgångar helt enkelt delas ut, inte sällan i en juridisk gråzon. /…/ Gemensamt är också att det handlar om experiment i stor skala, chanstagningar, varför vi uppmanas ha tålamod med misslyckanden. Resultaten är på flera områden oroväckande, och inte i linje med de uttalade försäkringarna också ett eller två årtionden efter marknadiseringen: elsystemets prissättning, järnvägssystemets funktionalitet, kunskapsnivån i skolan.”
I maj förra året var det den socialliberale idédebattören Göran Rosenbergs tur att uttala det som de flesta av oss nu, förutom möjligen regeringen Reinfeldt och den privata tjänstebranschen, tycktes ha insett. I en mycket läsvärd text på DN:s ledarsida skriver Rosenberg: ”Sverige är i dag det land i Europa som förmodligen gått längst i avreglering och privatisering av offentligt finansierade verksamheter. Det har fått till följd att det i Sverige är vinstdrivande affärsföretag som i allt högre grad utför myndighetsuppgifter. Exempelvis har vi anförtrott åt vinstdrivna skolor myndighetsuppgiften att sätta betyg på våra barn, samtidigt som vi gett dem ett affärsintresse av att locka till sig så många elever som möjligt, vilket fått till följd att skolor satt höga betyg för att locka till sig fler elever.”
Man frågar sig naturligtvis hur det kunde bli så här illa? Och hur kunde det gå så snabbt? Utvecklingen mot en ökad marknadisering av samhället har förvisso pågått under en längre tid, också under tidigare S-regeringar. Här har arbetarrörelsen fortfarande anledning att idka självkritik, vilket också görs i de analyserande texter som den socialdemokratiska kriskommissionen släppt. Idag är det oerhört viktigt för (s) att inte glömma bort dessa analyser och slutsatser och att orka fortsätta sin självkritiska omprövning.
Men vi kan ändå inte förneka att det var när Bildts, Reinfeldts och Borgs starka ideologiska övertygelser omvandlades till politisk makt och mötte starka ekonomiska särintressen (den privata tjänstebranschens organisationer) som det gick riktigt snabbt, i synnerhet när det handlar om välfärdssektorn. Det är nu vi ser de stora systemförändringarna inom skolan, vården och omsorgen.
Framväxten av ”köp-sälj-filosofin”, ”beställar-utförarmodellena” och ”peng-systemen” leder till att ett ensidigt ekonomistiskt synsätt allt mer kommer att dominera inom den gemensamt finansierade välfärdssektorn. I vissa fall går det så långt att det är befogat att tala om ”en fri dragningsrätt på skattepengar” för de riskkapitalister av olika slag, som numera med liv och lust deltar i ”spelet”.
Att den privata tjänstebranschen vill utvidga sin marknad är visserligen inte så konstigt. Tvärtom. Problemet uppstår när branschen, i nära samverkan med ideologiskt drivna politiker, lyckas framställa sitt snäva särintresse så att det i samhällsdebatten blir likställt eller detsamma som ”allmänintresset”. Då inträder en typ av politisk fartblindhet som förklarar varför utvärderingar och konsekvensanalyser inte anses viktiga. Vi ser då framväxten av en marknadsfundamentalism som, i likhet med andra typer av dogmatiskt testuggeri, skyr självkritik och reflektion.
När starka ideologiska övertygelser sammanfaller med lika starka särintressen brukar kritiska analyser inte vara särskilt populära. De försenar bara de ”nödvändiga” förändringarna. När det gäller de svenska marknadsexperimenten drivs ”reformverksamheten” därför ovanligt hårt och snabbt framåt.
Idag lever vi i spillrorna av den nyliberala avregleringsvågen. Några frågor tränger sig fortfarande på. Vad var det egentligen som gick fel? Hur kan vi se till att demokratin inte återigen tappar greppet om utvecklingen? Hur kan vi se till att inte marknadsvärdet överordnas människovärdet? Vad bör vi göra för att lära av misstagen?
Det är onekligen dags för självkritik och fördjupad reflektion, både till höger och vänster om den politiska blockgränsen…
******************************
Media: SvD1, SVD2, SvD3, SvD4, SVD5, Sydöstran 1, 2, Folket, Folkbladet, Gotlands folkblad 1, 2, Dagens Arena, Dala-demokraten 1, 2, Piteå-tidningen, Länstidningen, Värmlands folkblad, Västerbottens folkblad, Arbetarbladet 1, 2, Norrländska socialdemokraten 1, 2, TV 4 News, Ab 1, 2, 3, 4, DN, Expr 1, 2, SvD, SVT, DN, GP, NSK, EK, BT, Laholmstidning, Dagbladet, Dagen, SR
Bloggat: Ett Hjärta Rött om trixandet med ”utanförskapssiffrorna”, Johan Westerholm om att alla skyller på alla, Leine Johansson om Annie Lööf, Löntagarbloggen om att Svensk Handels förhandlingsspel, Anne Skånér om USA, Peter Andersson om allmänintresset, Martin Moberg om vikten av en jobbpolitik, Lena Sommestad om den internationella kampen för kvinnors rättigheter.