Igår var sjukförsäkringsfrågan uppe på tapeten igen. Det handlade om vilket arbetsmarknadsbegrepp som ska användas i sjukförsäkringen när arbetsförmågan ska prövas.
Riksdagen har ju vid två olika tillfällen tidigare röstat för att man ska lämna det begrepp som gäller idag (”reguljär arbetsmarknad”) och återgå till det som gällde tidigare (”normalt förekommande arbete”). När riksdagen tidigare diskuterade denna fråga hävdade Ulf Kristersson att detta inte var önskvärt eftersom kostnaden skulle bli skyhög. Socialdepartementet hade nämligen på hans uppdrag kommit fram till att denna begreppsförändring skulle kosta ungefär 2,4 miljarder kronor årligen.
Detta synsätt tycks Kristersson helt ha övergivit idag. Nu argumenterar han istället för att det är så liten skillnand mellan de två begreppen att det vore bättre att komma med ett helt nytt, så som Försäkringskasssan nyligen föreslagit. Problemet är bara att den ansvarige utredaren på Försäkringskassan, Jan Larsson, inte anser att det begrepp han föreslår (medicinska förutsättningar till arbete) är särskilt nytt utan egentligen bara ett förtydligande av regeringens eget begrepp, d.v.s. ”reguljär arbetsmarknad” (se artikel i Dagens Arena).
Nu har Kristersson inte tänkt införa det ”nygamla” begreppet just nu. Utan han väljer istället att vänta tills i början av 2013. Under tiden, några månader från och med sommaren och fram till årsskiftet, låter han begreppet ”normalt förekommande arbete” ersätta begreppet ”reguljär arbetsmarknad”.
Samtidigt är det viktigt att inte låta dessa kristerssonska piruetter skymma själva sakfrågan. Går man in och granskar underlagen kan man inte komma ifrån att det faktiskt har betydelse vilket av arbetsmarkandsbegreppen man använder vid arbetsförmågeprövningen.
Den 8 april 2008 (Mål nr 7437-06) fastställde exempelvis regeringsrätten en kammarrättsdom där begreppet ”normalt förekommande arbete” definieras. Där slås fast att ”de som av Försäkringskassan bedöms vara arbetslösa i ett på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete också skall anses arbetsföra av arbetsmarknadsmyndigheterna. Enligt utskottets synsätt kommer det i första hand att vara personer, som helt klart har en arbetsförmåga som kan utnyttjas på den öppna arbetsmarkanden som i fortsättningen inte kan få ersättning från försäkringen (Bet. 1996/97:SfU6 s. 10).
Kammarrätten gör följande bedömning. Enligt kammarrättens mening får det anses ligga närmast till hands att anta att med ”normalt förekommande arbete” avses vanliga arbeten på arbetsmarknaden där en försäkrads arbetsförmåga kan tas till vara i full eller närmast full omfattning. Ett sådant arbete innebär krav på normal prestation där ringa eller ingen anpassning kan väntas förekomma med hänsyn till funktionshinder eller medicinska besvär hos en arbetstagare.” (min ”fetning”)
Denna juridiska text är trots allt inte så svår att tolka. Helt klart handlar det här inte om det ”spektrum av krav på förmågor”, som försäkringskassans utredare Jan Larsson anser att Försäkringskassan sedan sommaren 2008 arbetat med (se sid. 18, i Försäkringskassans rapport). Utan här handlar det istället om en konkret och faktisk marknad av arbeten, dvs ”vanliga arbeten på arbetsmarknaden”.
Det är klart att detta har betydelse, även om det kanske inte rör så många människor. Inte minst handlar det ju om rättssäkerheten och legitimiteten. Att prövas mot en ”fiktiv arbetsmarknad”, så som sker just nu, är för de flesta medborgare fullständigt obegripligt.
Men att skillnaderna mellan att tillämpa de två begreppen, ”normalt förekommande arbete” och ”reguljär arbetsmarknad”, skulle motsvara så mycket som 2,4 miljarder kronor årligen kan man på goda grunder betvivla. Ändå var det just detta som Ulf Kristersson hävdade när riksdagen diskuterade frågan förra året. Enligt honom var det då inte ansvarsfullt att dra på sig så höga årliga kostnander som 2,4 miljarder. Det är därför faktiskt lite underligt att ingen journalist i riksmedia under gårdagen ställde socialförsäkringsministern inför dessa två enkla frågor;
1. Hur kan det komma sig att ministern på kort tid så diametralt ändrat ståndpunkt i denna fråga? Vad har man för trovärdighet när man först hävdar att ett byte av arbetsmarknadsbegrepp skulle vara ekonomiskt förödande, och kosta hela 2,4 miljarder årligen, och sedan kort därefter påstår att ett byte i praktiken inte har någon betydelse alls?
2. Om byte av arbetsmarknadsbegrepp i praktiken inte har någon betydelse, så som socialförsäkringsministern numera påstår, varför införde alliansregeringen då överhuvudtaget begreppet ”reguljär arbetsmarknad” sommaren 2008?
Den som vill ta del av det underlag som Kristersson tidigare utgick ifrån, när han påstod att ett byte av arbetsmarkandsbegrepp skulle kosta 2,4 miljarder årligen, kan vända sig till Socialdepartementet och begära ut handlingen. Den är daterad till 14 juni 2011 och titeln är ”Utskottsinitiativ fr. SfU bedömn av effekter”. Detta är nämligen en offentlig handling.
Ulf Kristersson är nu anmäld till Konstitutionsutskottet (KU) i just denna fråga. Någon gång i mars kommer ärendet upp till granskning. Man kan bara hoppas att KU då ställer just de frågor som så många journalister missade igår…
*********************************
Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, AB1, AB2, AB3, AB4, Sydöstran, Folkbladet, Dala-demokraten, Länstidningen, Värmlands folkblad, Dagbladet, Västerbottens folkblad, Ab 1, 2, DN 1, 2, 3, 4, 5, Expr, SvD 1, 2, 3, LO-tidningen 1, 2, SR 1, 2, GP 1, 2
Bloggat: Martin Moberg om sjukförsäkringsfrågan, Eva Hillén Ahlström om finansministerposten efter valet 2014, Annarkia om ett steg i rätt riktning, Peter Andersson om vår fortsatt sjuka sjukförsäkring, Anne Skaner om duger vi – älskar ni oss?, Helga von Pitbull om läxor att lära sig av.