Om att fånga tidsandan

avatar

I boken ”Playing the Market” lyckas Nicolas Jabko med något svårt. Att beskriva komplexa och svårfångade händelseförlopp på ett enkelt sätt är en vacker konst. Den tysta revolution som fundamentalt förändrat EU och dess medlemsstater görs begriplig. Den omfattande europeiska integrationen som ägt rum sedan 1980-talets mitt orsakades inte av marknadskrafter och/eller konventionell maktpolitik. Jabkos tes är enkel: ledande EU-tjänstemän fångade tidsandan.

Det brukar sägas att Olof Palme kunde fånga tidsandan. Vad jag förstår handlar det i princip om att sätta ord på kulturella, politiska och etiska stämningar som ligger i tiden. En förmåga att formulera de underliggande känslor och tankar som många medborgare bär inom sig. Men att lyckas med att omvandla samtidens stämningar till politiska åtgärder tycks vara en särskild gåva – ungefär som Jabkos bok.

Under 1980-talet var ”marknaden” på framväxt. Jabkos tes är helt enkelt att EUs tjänstemän lyckades använda föreställningen om marknaden som redskap för att driva på den europeiska integrationen. Marknaden användes som ett retoriskt verktyg för att skapa brett stöd för att stärka och fördjupa EU. Marknaden var tidsandan. Och kommissionen fångade tidsandan. Resten är historia. Marknadsintegrationen har nu i praktiken ersatt den politiska integrationen. Den som idag pratar om EU som fredsprojekt får i bästa fall ett överseende leende. EU uppfattas som ett marknadsprojekt.

Men att bygga EU på föreställningen om marknadsintegration var ett högriskprojekt. Med 2008-års finanskris håller synen på marknader på att förändras. Marknadsinstitutioner måste i större utsträckning motivera och förklara sig. Allt färre nöjer sig med argument som bygger på marknadens egenvärde. Om marknaden, som ekonomen och filosofen Amartya Sen säger, skapar svältkatastrofer (och finanskriser), ”är det inte lätt att förstå varför regler om ägande, överföreningar etc skulle ha sådan absolut prioritet över människors liv och död”.

Jag tror att fascinationen av ”marknaden” håller på att lämna tidsandan. Pendeln vänder. Några svenska exempel på detta är debatten om avregleringen av järnvägarna samt privatiseringarna av skolorna. Argument om marknaden som egenvärde håller inte. Marknadskrafterna måste, och kan enbart, rättfärdiggöra sig genom resultatet. Andra driftsformer är inte långt borta när marknadslösningarna skapar högre priser, sämre kvalitet, ojämlikhet, sämre effektivitet och ökat missnöje hos kunderna. Snart återstår enbart fragment av djupt troende (på Timbro, Ratio och andra nyliberala tankesmedjor) som hävdar marknadslösningar som egenvärde.

Att marknaden som egenvärde lämnar tidsandan innebär dock inte nödvändigtvis att konsumtionssamhället tappar i betydelse. I konsumtionssamhället är valfriheten central. Som konsumenter vill vi kunna välja (därav 47 olika typer av yogurt). Men odlandet av valfrihetskulturen påverkar också det politiska systemet. Och inte minst välfärdsstaten (om detta har jag bloggat tidigare, se Tankar kring medelklass och välfärdsstaten).

Jag tror att ”valfriheten” är central i konsumtionssamhällets tidsanda. Den svenska borgerligheten, i synnerhet Moderaterna, har framgångsrikt använt ”valfriheten”. Personligen tror jag att det beror på tur snarare än skicklighet – men det får bli en annan blogg. Som ett mantra används valfriheten som rättfärdiggörande av avreglering och nedmontering av välfärdsstaten. Valfriheten tilltalar oss som individer. Vi blir aktörer i med makt att besluta. Begreppet är synnerligen effektivt. Den som vill argumentera mot blir indirekt en motståndare till valfrihet. Och den som inte omfamnar tidsandan riskerar att uppfattas som grå, tråkig och irrelevant.

”Politik är det möjligas konst” – ett välkänt citat. Jag är osäker på huruvida Olof Palme är upphovsman eller ej. I detta citat ligger en viktig förståelse för tidsandans villkor. Som politiker kan du antingen betona en utopi eller det politiskt möjliga. Utopier låter sig dock sällan förverkligas. Politik blir att uppnå vad som är möjligt i den tid man lever. Detta uppfattade 1980-talets EU-tjänstemän, i synnerhet Jacques Delors. För att skapa europeisk integration var man tvungen att använda föreställningen om marknaden. Tidsandan måste göras till ett instrument för din utopi.

En duktig politiker söker det som är dagens tidsanda. Hur kan tidsandan användas för att främja de egna politiska målen? Valfriheten står inte motsättning till facklig eller socialdemokratisk politik. Tvärtom. Arbetarrörelsen är en frihetsrörelse. Skillnaden mellan socialdemokratins och Moderaternas valfrihet är dock väsentlig. Den socialdemokratiska perspektivet syftar till att öka människors faktiska valfrihet. Moderaterna vill enbart öka den teoretiska valfriheten.

Jag tror att ”faktisk valfrihet” kan bli ett kraftfullt retoriskt verktyg för dagens och morgondagens socialdemokrati. Amartya Sen har skrivit mycket om den positiva friheten, dvs de praktiska möjligheterna att förverkliga sina drömmar. Skall en faktisk valfrihet uppnås krävs ekonomisk, politisk och social frihet. Den som vill öka den faktiska friheten kan inte enbart välja att enbart förbättra den ekonomiska friheten (som den borgerliga regeringen).

För att skapa faktisk frihet krävs stora offentliga insatser. Genom skola, sjukvård och utbildning möjliggörs deltagande i det politiska och ekonomiska livet. Politiska, sociala och ekonomiska friheter måste integreras. All erfarenhet visar att åtgärder som stärker människors sociala och politiska möjligheter även bidrar till stärkt ekonomisk frihet.

Den socialdemokratisk faktiska valfriheten är en stark kontrast till den borgerliga teoretiska valfriheten. Debatten om ett femte jobbskatteavdrag är ett utmärkt exempel att analysera utifrån perspektivet faktisk valfrihet. Utan att vara insatt i detaljerna har jag förstått att det handlar om ungefär samma sak som tidigare jobbskatteavdrag. För några hundralappar mer i plånboken skall resurserna till skola, vård, omsorg och andra sociala frihetsinstitutioner minska i motsvarande omfattning (även om det inte kommer att presenteras på det sättet). Kommer den faktiska valfriheten att öka eller minska? Hur påverkas den sociala och politiska friheten? Och ger några hundralappar till ”dom som redan har” någon ytterligare ekonomisk valfrihet av betydelse? Marginalnyttan av ytterligare en platt-TV är sannolikt låg.

Men, men… min egen tidsanda är för tillfället semester. Nu ska jag försöka att fånga den. Kanske ligger den i hängmattan.