Riksdagsvalets utgång i september utlöste en flodvåg av analys, debatt, kommentarer och diverse idéer. I den vilda floran av åsiktsyttringar vill jag lyfta fram ett häpnadsväckande faktum. En majoritet av väljarna i ett demokratiskt samhälle stödde en politik i syfte att öka den sociala ojämlikheten i samhället. Man kan förvisso hävda att vägvalet gjordes redan 2006. Men faktum kvarstår, inte sedan rösträtten blev demokratisk, inte sedan rösträtten vidgades och blev allmän, har medborgarna använt rösträtten för att konsekvent öka skillnaderna i samhället.
Redan på 1920-talet debatterades huruvida socialdemokraterna skulle vara ett klassparti, ett parti för arbetarklassen alena. Mot detta stod tanken om socialdemokratin som hela folkets parti. Segrande ur striden gick allmänintresset. Socialdemokratin blev en röst för både arbetarklass och övriga samhällsklasser (primärt det som brukar kallas medelklass). Den djupa insikten bakom klassamverkan var sannolikt maktstrategiska. För att vinna makten kunde socialdemokratin inte ensidigt fokusera på arbetarklassen och de mest utsatta. Risken var en evig minoritetsstatus.
Socialdemokratins klassamverkan, ytterst genom reformistisk politik, är sannolikt förklaringen till socialdemokraternas unika ställning i svensk politik. I en mycket intressant valanalys från Arenagruppen behandlas bland annat denna fråga. Ett synnerligen läsvärt bidrag som anknyter till klassamverkanstemat kommer också från Örjan Nyström och Anders Nilsson (se under personliga bidrag).
Men vad jag tänkt diskutera här är endast en begränsad fråga. Hur kan/ska man förstå att medelklassen (och delar av arbetarklassen) använde sin rösträtt för ökad ojämlikhet?
En ytlig analys är att medelklassen blivit egoistisk och osolidarisk. Som förklaringsmodell verkar den dock otillräcklig. Den romantiserar idealismen hos tidigare generationer som röstade för en omfördelning av rikedomen, utjämning av ojämlikheterna och som stödde kollektiva garantier för individens välfärd (välfärdsstaten kort sagt). De i medelklassen som röstade för välfärdsstaten måste ha varit människor som inte avsåg, eller hoppades, att nyttja välfärdsstatens alla tjänster. Förvisso fick de säkert nytta av den i viss utsträckning. Men den tidigare medelklassen måste ha insett att bidragen till välfärdsstaten var större än vad som sannolikt skulle återgäldas från den.
En annan ytlig förklaring är att medelklassen inte förstår vilken politik de röstar på. Som förklaring rymmer den dock allt för mycket av önsketänkande. Folket har lurats av ett ”nytt arbetarparti”. Den socialdemokratiska politiken är missförstådd kan det heta. Nej, personligen tror jag att en mer sannolik förklaring är att medelklassen har fått självförtroende.
Den tidigare medelklassen litade inte på den trygghet de själva byggde upp. Hur kunde de veta att deras tur skulle hålla i sig? Hur kunde de veta att nästa konjektursvängning inte skulle slå mot deras trygghet? Dagens medelklass tycks dock föreställa sig att man får det bättre om man sköter sig själv. Man tycks föreställa sig att privata försäkringar kan ge fler och bättre förmåner än vad välfärdsstaten kan leverera.
Kan det vara så att man inom den nya medelklassen förlitar sig på sig själv? Tycker man att bidraget till välfärdsstaten är slöseri? Anser man att pengar kvar i fickan (genom skattesänkningar) är ett bättre alternativ än att bidra till en välfärdsstat som endast möjligtvis ”ger valuta för pengarna”? Kan det vara så att självförtroendet stärkts ytterligare genom den finanskris som (än så länge) endast marginellt berört Sveriges medelklass? Och är det inte medelklassens självförtroende Fredrik Reinfeldt försöker att stimulera när han talar om ”samhällsbärarna”?
En annan förklaring till medelklassens vilja att öka ojämlikheten i samhället kan vara konsumtionskulturens totala genomslag. Vi lever i allt större utsträckning våra liv som konsumenter. Genom konsumtionen definierar vi oss själva i förhållande till andra. Ett lyckligt liv betyder möjlighet att delta i konsumtionen. Den som står utanför blir onormal och missar de upplevelser konsumtionen ger.
Konsumtionen bygger på val. Det är valet mellan olika produkter och tjänster som gör erbjudandet attraktivt. Det är i kampen om valet som marknadsekonomin hämtar sin kraft (därav all reklam i TV, tidningar och radio). Valfriheten är konsumtionskulturens nav. Och med valfriheten kommer också en acceptans av risker och obekanta fällor (vilket välfärdsstatens överordnade idé är att eliminera).
Konsumtionskulturen kolliderar med välfärdsstaten. Konsumtionen bygger på olikheten, medan välfärdsstaten bygger på tanken om likhet. Välfärdsstatens fundament är föreställningen om likheten i människors villkor, behov och rättigheter. Denna brist i välfärdsstatens förutsättningar (i förhållande till konsumtionskulturen) har både socialdemokratiska och borgerliga politiker försökt att reparera med ökad valfrihet (därav privatiseringar av skolor, sjukvård osv). Men den grundläggande bristen i välfärdsstaten kvarstår, i synnerhet från medelklassens perspektiv, det fria konsumtionsvalet saknas. Möjligheten att välja bort välfärdsstaten.
Inför framtiden finns anledning att finna vägar tillbaka till klassamverkan. Men för att lyckas med detta kommer det att krävas fantasi och innovativa förslag. Det kommer inte att vara tillräckligt att avvisa förslag från ett ”nytt arbetarparti”. Det behövs en egen socialdemokratisk agenda med egna förslag. Misslyckas socialdemokratin med detta är risken stor att medelklassen ännu en gång använder rösträtten för att öka ojämlikheten.