Merkel och Sarkozy fortsätter i full fart

avatar

Som aviserades här på bloggen i december finns det all anledning att hålla ögonen på EUs verkliga ledartrojka. Förra veckan avslutades med ett mycket intressant toppmöte, under lunchen presenterade Tysklands förbundskansler Angela Merkel ett tysk-franskt förslag till en konkurrenskraftspakt för att stärka eurozonens konkurrenskraft.

Även om namnet är valt för att skapa minsta möjliga motstånd finns det anledning att höja ett varningens finger. Det är nämligen inga småfrågor som Merkel vill samordna på europeisk nivå. I det utkast till pakt som läckte ut innan mötet är det främst sex områden där ökad samordning föreslås:

• inflytande över lönebildningen med förbud mot att automatiskt räkna upp löner med index

• regler mot skuldsättning för medlemsländerna ska skrivas in i ländernas grundlagar

• harmonisering av pensionsåldern i EU

• harmonisering av bolagsskatten i EU

• mer enhetliga regler för godkännande av examina i medlemsländerna

• fler regler om krishantering i banker

Samstämmig media rapporterar att förslaget stötte på motstånd på mötet. Troligen påverkade vetskapen om kollegornas inställning beslutet att hålla presskonferensen tillsammans med Sarkozy innan lunchen istället för efter. I övrigt verkar inte motståndet ha påverkat Merkel nämnvärt. På presskonferens deklarerade Merkel att ett extra toppmöte skulle hållas i början på mars. Vid detta möte är det meningen att eurozonens ledare ska nå enighet kring en konkurrenskraftspakt. Övriga EU-länder kommer sedan att få ansluta sig till pakten om de så önskar.

Invändningarna från övriga stats och regeringschefer var av två typer. Den gruppen dit den svenska statsministern anslöt sig var kritiska till formen för samarbetet. En konkurrenskraftspakt som beslutas av eurozonens regeringschefer skulle riskera att splittra EUs arbete för att få ordning på finanserna. Dessutom menar Reinfeldt att detta skulle kunna leda till att det uppstår parallella strukturer för ekonomisk styrning, strukturer som inte säkert skulle fungera bra tillsammans.

Den parallella struktur som Reinfeldt hänvisar till är det lagstiftningspaket från kommissionen kring ekonomisk styrning som just nu behandlas i europaparlamentet och rådet. Förslaget innehåller i stora drag samma typ av förslag som Merkel och Sarkozy nu presenterar så kritiken är inte ogrundad.

Till den andra gruppen kritiker hör Belgiens ställföreträdande premiärminister Yves Leterme som i en kommentar till SvD sa ”att kraven var för hårda och att varje land fortfarande måste kunna föra sin egen politik, och inte tvingas att till exempel skrota sina välfärdsystem”. Denna grupp riktar inte in sig på formen för förslaget utan innehållet i detsamma.

Letermes kritik är intressant av flera skäl, ur ett svenskt perspektiv är det intressant att jämföra den med Reinfeldts mer procedurinriktade kritik.

Förslaget bör nämligen betraktas som ytterst kontroversiellt även till sitt innehåll. Under den falska förespeglingen att förslagen behövs för att rädda euron försöker den konservativa majoriteten i Europa låsa fast EUs medlemsländer i en konservativ finanspolitik. Som om inte detta vore nog vill man dessutom att medlemsländerna ska överge sin autonomi över lönebildningen.

Det senare skulle naturligtvis få långtgående konsekvenser för svensk arbetsmarknad. Ska EU ges kompetens över lönebildningen krävs det att den svenska regeringen skapar verktyg som gör det möjligt för regeringen att följa de direktiv som kommer från EU-systemet. Med andra ord skulle den svenska arbetsmarknadsmodellen med autonoma parter förpassas till historien.

Nu kanske den observanta läsaren reser invändningar mot detta resonemang – pakten skulle ju endast gälla eurozonens medlemmar.

Detta är riktigt. Merkel och Sarkozys förslag skulle inte ha någon direkt inverkan på Sverige om inte Sverige frivilligt ansluter sig till pakten. En regering som vill att Sverige ska bli medlemmar i euron kommer dock att vara tvungna att ansluta sig – detta är de nya medlemsvillkoren i klubben.

Ett andra och kanske viktigare skäl till oro är den parallella struktur som Reinfeldt talar om i sina kommentarer till mötet. Det lagstiftningspaket från kommissionen kring ekonomisk styrning som just nu behandlas i europaparlamentet och rådet skulle nämligen gälla samtliga medlemsländer även om det endast är länder i eurozonen som kan tilldömas böter för brott mot reglerna.

Lagstiftningspaketet från kommissionen är mycket likt förslaget från Merkel och Sarkozy. Förslaget skulle om det antogs oförändrat ge EU kompetens över såväl finans som arbetsmarknadspolitik. Lönebildningen skulle granska av kommissionen som ges makten att komma med bindande rekommendationer kring lönenivåerna i medlemsländerna.

Det finns med andra ord anledning att återkomma även till kommissionens förslag på området. Några datum för det extra toppmötet verkar inte vara spikade ännu. Nästa ordinarie toppmöte kommer att äga rum den 24-25 mars och högst på dagordningen är kommissionens förslag till ekonomisk styrning. Det finns anledning att redan nu vända sig till statsministern för att reda ut vad han tycker om innehållet i de förslag som nu finns på bordet. Att han är besviken över att inte få vara med på Merkels extrainsatta möte må vara motiverat men i sammanhanget inte speciellt intressant.

Media om toppmötet:
Euractive, Europaportalen, EUobserver, SvD

Länkar till kommissionens förslag finns i tidigare blogginlägg

Etiketter: , ,