För de av er som fortfarande funderar över vad ni ska läsa under julledigheten har EUs vitaliserade ledartrojka pekat ut ett område värt att utforska – den fortsatta utvecklingen av EU-samarbetet. Merkel och Sarkozy aviserade förra veckan att de under nästa år kommer att lansera en strategi för att harmonisera skatte- och arbetsmarknadspolitiken inom eurozonen.
Jag återkommer till detta men först en kort bakgrund. De senaste åren har relationerna mellan Tyskland och Frankrike – den traditionellt drivande axeln i europasamarbetet – varit ansträngd. Den senaste tiden har dock någonting hänt, Merkel och Sarkozy har tagit ledningen och övriga europeiska ledare åker med av bara farten.
Inför Europeiska rådets möte den 28-29 oktober meddelade de båda ledarna att de hade enats om att det behövdes en fördragsförändring för att permanenta den tillfälliga räddningsmekanismen. Kommissionens ordförande Barroso avfärdade förslaget på presskonferensen inför toppmötet men fick snart komma ut med svansen mellan benen, Europeiska rådet hade beslutat att ge dess ordförande, Herman Van Rompuy, i uppdrag att ta fram ett förslag till fördragsförändringar till toppmötet den 16-17 december.
Förra veckans toppmöte beslutade i enlighet med Rompuys förslag och enades om fördragsförändringar – den faktiska texten finns i annex I. Fördraget ska revideras för att skapa en permanent krismekanism för att på det sättet garantera finansiell stabilitet i euro-området.
Konsultationen av EUs övriga institutioner beräknas kunna vara avklarad innan toppmötet i mars. Om så är fallet ska förändringar formellt antas vid detta möte. Förändringarna måste sedan ratificeras i samtliga medlemsländer.
Den svenska mediarapporteringen efter toppmötet har handlat om huruvida Sverige ska vara med och bidra ekonomiskt eller inte. Detta är – om Anders Borg ursäktar – en i sammanhanget liten fråga. Vad som nu sker är att medlemsvillkoren i EU och i synnerhet eurosamarbetet förändras i rasande fart. Detta är en angelägenhet för samtliga svenskar oavsett om man är för eller emot att Sverige ska ansluta sig till eurosamarbetet. Det offentliga Sverige borde ta sitt ansvar och bidra till en bredare samhällsdebatt kring de frågor som nu diskuteras inom EU. Detta gäller i synnerhet en regering där samtliga partier vill att Sverige på sikt ansluter sig till eurosamarbetet.
Permanentandet av krismekanismen är nämligen med största sannolikhet inte den sista förändringen. Marknaden har – precis som många förutsåg – redan underkänt lösningen och nedvärderade snabbt irländska obligationer och skillnaderna mellan spanska och portugisiska obligationer jämfört med tyska ökde markant. Detta kanske inte oroar den svenska statsministern men många andra ledare är oroade. Ledare med större inflytande.
Frankrikes president Sarkozy lovade på pressträffen efter mötet att Frankrike och Tyskland under nästa år ska presentera en plan för att harmonisera skatte- och arbetsmarknadspolitiken inom eurozonen. Bakgrunden är att Sarkozy och Merkel inser att det finns ekonomiska obalanser och skillnader i konkurrenskraft som måste hanteras om eurozonen ska vara ett hållbart valutaområde.
Det europeiska socialdemokratiska partiet (ESP) kräver istället att det skapas ”eurobonds”, europeiska obligationer. På det sättet skulle stora delar av medlemsländernas skulder förvandlas till kollektiva obligationer, med högsta tänkbara kreditvärdering och lägsta möjliga ränta eftersom hela eurozonen delar på risken. De länder med sämre kreditvärde får lägre lånekostnader, samtidigt som de länder med god ekonomi och gott kreditvärde i vissa lägen kan få högre kostnader än annars.
Den kritik som riktas mot detta förslag baseras på moral-hazard dilemmat. Kritikerna menar att det är svårt att tro att disciplinen skulle bli bättre än idag om delar av den tidigare nationella risken istället portioneras ut på andra medlemsländer. Effekten menar man skulle snarare bli den motsatta. Andra säger dock att detta dilemma kommer att lösas genom skapandet av ökad budgetdisciplin och ekonomisk styrning genom de rättsakter som nu ska förhandlas mellan Europaparlamentet och ministerrådet – mer om detta nedan.
Ett annat argument mot förslaget är att det indirekt kommer att beskära den nationella finanspolitiken genom att Kommissionen/EU-länderna ges behörighet att i större utsträckning sätta villkor för enskilda staters finansiella och därmed politiska prioriteringar. Å andra sidan framförs argumentet att eurons överlevnad hänger på en ökad samordning av ekonomisk politik på EU-nivå. Steg har redan tagits i denna riktning genom införandet av en ”europeisk semester”.
Skapandet av den permanenta krismekanismen ska alltså komplementteras med nya och hårdare regler för ekonomiska styrning. Detta sker genom ändringar i stabilitetspaktens regler. Europeiska rådet uppmanar i sina slutsatser alla inblandade parter att skynda på processen så att dessa regler kan vara på plats senast i juni nästa år.
Även dessa regler riskerar att få långtgående konsekvenser. Europafacket har vid upprepade tillfällen framfört kritik mot att man via den ekonomiska styrningen kommer att inskränka arbetsmarknadens parters autonomi och reglera lönebildningen. Nedan länkar jag till de sex förslag som kommissionen presenterat.
Det finns med andra ord en del att läsa och begrunda under julledigheten. Detta kommer att vara nästa års viktigaste diskussion, inte huruvida lilla Sverige ska vara med och bidra på ett hörn, eller om Ewa Björling lyckas slå in öppna dörrar och få bort tullen på elektronikprodukter.
Villkoren för att vara medlem i EU-klubben håller på att förändras och vi behöver en debatt om detta. LO kommer att ta sitt ansvar under det nya året. Förs det ingen debatt kring detta utan förändringarna hastas igenom i Europeiska Rådet med en intetsägande kommentar på den efterföljande pressträffen kommer misstron mot EU att växa och det på goda grunder. I fungerande demokratier föregås viktiga beslut av politisk debatt.
God jul och gott nytt år!