Alliansens anekdotiska bevisföring i sjukförsäkringsfrågan brister…

avatar

När det gäller försvaret av den s.k. rehabiliteringskedjan, som infördes sommaren 2008, har allianspartiernas argumentation skiftat en hel del över tiden. När seriösa forskare har slagit hål på argumentationen och de uttalade skälen bakom ”sjukförsäkringsreformen” har regeringen ändå fortsatt att hålla fast vid politiken, istället har man bytt ut retoriken. Man kan säga att man hoppat från tuva till tuva, för att försvara en politik som allt mindre kan motiveras utifrån erfarenhet och sakligt grundade argument.

Sedan början av 2000-talet kan man säga att de borgerliga partierna använt sig av åtminstone två olika argumentationslinjer för att försvara grundtankarna bakom den s.k. rehabiliteringskedjan; överutnyttjandediskursen och myten om det gamla socialdemokratiska systemet.

1. Myten om ett överutnyttjande av sjukförsäkringen

I början, när det nya regelverket sjösattes sommaren 2008, låg fokus på att det var viktigt att strama åt regelverket för att komma åt ett ”omfattande fusk och överutnyttjande av systemet”. Forskaren Björn Johnson har visat att den s.k. överutnyttjandediskursen konstruerades och lanserades främst av borgerliga ledarskribenter och av arbetsgivarorganisationerna, som hade viktiga intressen att försvara. En viktig roll spelades av Dagens Nyheter, som på ledarplats i snart 15 år har framställt de sjukskrivna som inbillningssjuka och ekonomiskt beräknande.

Genomslaget för överutnyttjandediskursen stärktes naturligtvis också av att en del socialdemokrater gled med i argumentationen. Anna Hedborg, tidigare socialförsäkringsminister och chef för Försäkringskassan, talade exempelvis om att vi svenskar i större utsträckning nog ”börjat uppsöka våra sjuka jag”.  Hon menade dessutom att vi börjat se sjukförsäkringen som en plats ”där man får vara ifred för livets jävligheter hur de nu ser ut, bland annat på jobbet. Det finns en föreställning om att man kan sjukskriva sig om det är knöligt nånstans, om det inte passar sig.”

Men överutnyttjandediskursens liv kan närmast liknas vid en uppblåst såpbubblas. Så fort seriösa forskare började granska problematiken sprack argumentationen, ungefär som när man med ett vasst föremål petar på en såpbubbla.

Det starkaste argumentet mot tesen om ökat överutnyttjande är att antalet nya sjukskrivna faktiskt inte ökade särskilt mycket under den aktuella perioden. Flera statistiker har oberoende av varandra räknat ut att närmare 85 procent av ökningen av sjuktalen mellan 1996 och 2002 berodde på att sjukskrivningsperioderna blev längre – inte på fler sjukskrivna. Bland de arbetslösa sjukskrivna berodde hela ökningen på detta. Om det hela var frågan om förändrade attityder och fusk borde detta rimligen ha lett till fler sjukskrivna, inte bara till längre sjukskrivningstider.

Så smångom, när seriösa samhällsvetare analyserade problematiken, kommer det också att visa sig att de viktiga förklaringsfaktorerna var helt andra än de som allianspolitikerna och Anna Hedborg lyfte fram. Idag är det värt att notera att man ytterst sällan hör någon politiker argumentera för att det förekommer ett omfattande fusk och överutnyttjande i sjukförsäkringen eller att det var detta som orsakade ”sjukskrivningsexplosionen” mellan 1997-2002.

2. Myten om ”det gamla socialdemokratiska systemet”

När inte överutnyttjandediskursen längre höll övergick Fredrik Reinfeldt, Ulf Kristersson och Anders Borg till att upprepa ett nytt mantra: Under Göran Perssons tid förtidspensionerades 140 människor om dagen. Denna bild har sedan upprepats så många gånger att den för många framstår som sann. Men när man granskar denna argumentation kan man för det första på goda grunder ifrågasätta själva siffran på 140 om dagen.

I den berömda siffran ”140”, som påstås ha skickats till ”permanent utanförskap”, räknas alla med sjuk- och aktivitetsersättningar, inklusive korta sjukfall och deltidssjuka. Alla som arbetade upp till 75% och hade ersättning resterande tid ingår alltså i ”140 personer om dagen”. SvD faktakoll (SvD, 2010-05-06) har underkänt denna argumentation: ”Påståendet stämmer inte – om man med sjukpensionär bara räknar dem som får en heltids sjukersättning utan tidsgräns. Den korrekta siffran ligger då runt 100.” Nätverken Resurs och Slussa, som företräder de utförsäkrade, hävdar dock att den korrekta siffran istället är 51 om dagen.

Men mer intressant, än att slå fast att si och så många om dagen förtidspensionerades, är kanske att ställa frågan: hur kunde det bli så här? Varför hamnade mellan 51-140 personer om dagen i förtidspension mellan 1998-2006?

Ja, om det inte handlade om överutnyttjande så måste det finnas en annan förklaring. De forskare (exempelvis Tor Larsson, Staffan Marklund m.fl.) och som gett sig i närkamp med empirin på området tycks vara relativt eniga. Sjukskrivningsexplosionen mellan 1997-2002 kan förklaras av två avgörande faktorer:

a. Dels förändrad lagstiftning och förändrad domstolspraxis som bakband rehabiliteringsaktörerna och berövade dem deras viktigaste redskap för att få sjukskrivna tillbaka i arbete,

b. Dels den offentliga sektorns försämrade ekonomi under 1990-talet, som medförde mer slimmade kommunala arbetsorganisationer som minskade anpassnings- och omställningsmöjligheterna ute på arbetsplatserna.

När det gäller dessa två förklaringsfaktorer kan vi konstatera att visst har socialdemokraterna, som satt i regeringsmakten vid denna tid, ett ansvar för att det blev på detta sätt. Men samtidigt får vi inte glömma bort att de avgörande riksdagsbesluten fattades tvärs över blockgränserna. De borgerliga partierna reserverade sig inte. De protesterade inte.

Tvärtom var de borgerliga partierna oftast pådrivande, inte minst genom att introducera olika maknadsinspirerade modeller (new public management), som i praktiken användes som nedskärningsinstrument ute i många kommuner. Detta gjorde att arbetsorganisationerna ute på många kvinnodominerade arbetsplatser – i vården, skolan och omsorgen – slimmades och möjligheten att skapa anpassade anställningar för dem som drabbats av ohälsa blev mer eller mindre obefintlig. Mot denna bakgrund är det heller inte så svårt att förstå att det främst var kvinnor som drabbades av långa sjukskrivningar som sedan övergick till sjukersättning (förtidspension).

Samtidigt genomfördes också en hel del organisationsförändringar inom statsmakten utifrån ”new-public-management-filosofin”. En av ledstjärna blev då att man ”måste fokusera på kärnverksamheten”. Arbetsförmedlingen skulle fokusera på de arbetslösa och Försäkringskassan på de sjuka. Många av dem med partiell arbetsförmåga, som tillhörde en gråzon som behövde insatser både från Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, föll då ”mellan stolarna”.

För rehabiliteringssystemets del innebar detta konkret att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen successivt försvann från samarbetet i de s.k. anpassningsgrupperna, som fanns runt omkring på många arbetsplatser. Anpassningsgrupperna var ju egentligen samrådsorgan där arbetsgivare, fackförbund, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och företagshälsovården tillsammans löste frågan om hur en sjukskriven person skulle komma tillbaka till arbetslivet. Nu kraschade alltså detta samråd, som på många av våra arbetsplatser faktiskt var en hyggligt effektiv samverkan runt individen tvärs över parts- och myndighetsgränserna.

Allt detta skedde parallellt med att statens stöd till rehabiliteringssystemet skars ned. Inte heller här är de borgerliga partierna utan ansvar. Det var ju faktiskt Bildtregimen i början av 1990-talet som grundlade rehabiliteringskraschen, genom att bland annat börja skära ned på statsbidraget till företagshälsovården.

När man lägger ihop de olika pusselbitarna i denna bakgrundsanalys blir det tydligt att det skedde stora strukturella förändringar under den aktuella tiden som kan förklara ökningen av sjuk- och ohälsotalen mellan 1997-2002. Det handlade om att arbetslivet blev tuffare, arbetsorganisationerna (framför allt de kommunala) slimmades och rehabiliteringssystemet kraschade. Där finns den huvudsakliga förklaringen till varför så många blev kvar i sjukförsäkringen så länge.

3. Slutsats: Lite borgerlig ödmjukhet och självkritik hade åtminstone varit klädsamt!

Allt detta friskriver naturligtvis inte (s) från ansvar, vilket många ledande s-företrädare idag också självkritiskt medger. Men man bör vara observant när alliansföreträdare, med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg i spetsen, numera systematiskt brännmärker ”det gamla socialdemokratiska systemet”. När de idag talar om att man på ”Göran Perssons tid förtidspensionerade bort 140 personer om dagen” bör vi stanna upp en stund och minnas historien.

De borgerliga partierna var alltså själva djupt involverade i de beslut som ledde fram till ett tuffare arbetsliv och den ”rehabkrasch”, som sedan gjorde att så många tvingades till långvarig sjukskrivning och därefter förtidspension (sjukersättning). Broarna tillbaks till arbetslivet hade raserats genom en rad politiska beslut, där inte enbart (s) utan också de borgerliga partierna var djupt involverade. Lite mer självkritik, även på den borgerliga sidan av blockgränsen, hade därför varit klädsamt…

****************************

Bloggat:  Martin G Moberg om Barack Obama och jobbkrisen, Peter Andersson om LO-ekonomerna som tar initiativ till skatteöversyn, Mikael Damberg om fokus på det som fungerar, Socialdemokraterna i Region Skåne om Henrik Fritzons kommentar om den skånska hälso- och sjukvården, Lena Sommestad om barnomsorghspolitik, Johan Westerholm om ”union busting”, Alliansfritt Sverige och avgångskrav inom (c), Annarkia om en arbetslinje som skapar bidragsberoende, Jonas Sjöstedt om valspurten på Island, Ali Esbati om en debatt i Agenda, Bengt Silfverstrand om socialdemokratins kris, Monika Arvidsson om Borgs vårpropp, Samuel Engblom om visstidsfrågan och EU, Eva-Lena Jansson om jobbcoacher m.m.

Etiketter: , , , , , , ,