Om vikten av att vara försäkrad i befintligt skick

avatar

”Man kan i den allmänna försäkringen sägas vara försäkrad ´i befintligt skick´, dvs. att bedömningen görs av den person man är och inte i förhållande till en ´normal´ person eller i än mindre grad till en särskilt socialt eller kompetensmässigt gynnad person. Att någon hänsyn tas till vem man faktiskt är och var i livet man befinner sig är en viktig del av försäkringens själva grundidé. Det är ´skadan´ som försäkras och skadan uppstår i relation till den man tidigare var.”

Så skriver regeringens egen utredare i den så kallade arbetsförmågeutredningen (SOU 2009:89). Utredaren som formulerade sig på detta sätt, om grunderna i sjukförsäkringen, är långt ifrån ensam om sin uppfattning. Också andra tidigare utredningar har lyft fram just detta, se exempelvis sjuk- och arbetsskadekommittén (SOU 1995:49): ”Om tillämparen vid sin bedömning nödgas inskränka sig till att bedöma enbart sjukdomens inverkan på arbetsförmågan, utan att rimliga hänsyn även tas till vissa individuella förutsättningar, riskerar betoningen på ´social´ i ordet socialförsäkring att helt försvinna.”

Man kan tycka att innehållet i ovanstående citat borde vara självklarheter. Men så är det inte. Hittills har alliansregeringen valt att bortse från denna, erfarenhetsbaserade och väl underbyggda, uppfattning om vad en sjukförsäkring bör skydda. Det var först när riksdagen i juni och december 2011 uppmanande regeringen att återinföra den tidigare arbetsförmågeprövningen mot ett ”normalt förekommande arbete” som regeringen tvingades lyssna. Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson tvingades då äntligen, inför hotet om misstroendevotum, slutligen ge med sig.

Den 15 mars förra året lade Kristersson fram en proposition om en återgång till det tidigare arbetsmarknadsbegreppet. Detta ger förhoppningsvis bättre förutsättningar att stärka försäkringens trovärdighet och rättssäkerhet. Men allt är beroende av hur Försäkringskassan (FK) väljer att tillämpa lagstiftningen. Det finns idag tyvärr väl grundade farhågor om att regeringen via Försäkringskassan kommer att försöka runda riksdagsbeslutet.

Det handlar om att FK förelår att man bör införa ett arbetsförmågeverktyg där ett nytt begrepp, ”medicinska förutsättningar för arbete”, lanseras. Detta nya begrepp och hur arbetsförmågan ska bedömas ligger av allt att döma i praktiken väldigt nära det begrepp och den prövning som riksdagen beslutat sig för att avskaffa, dvs en prövning mot en ”reguljär arbetsmarknad”.

Detta är bakgrunden till att LO, TCO, HSO och LO-TCO Rättsskydd tillsammans landets främstra rättsvetare skrev en debattartikel och varnande för följderna om det föreslagna arbetsförmågeverktyget infördes utan politisk förankring och kritisk analys. Artikeln ledde till att riksdagens socialförsäkringsutskott nu kallat Försäkringskassans generaldirektör Dan Eliasson och socialförsäkringsminister Ulf Kristersson till en offentlig utfrågning nu i vår (troligen den 25 maj).

I samband med denna utfrågning är det viktigt att riksdagsmajoriteten står på sig och tydlig slår fast att med ett byte av arbetsmarknadsbegrepp eftersträvas en mer generös bedömning vid beslut om rätt till sjukpenning. Att prövas mot en fiktiv arbetsmarknad och teoretiskt tänkbara jobb, så som varit fallet sedan 1 juli 2008, är för de flesta medborgare fullständigt obegripligt.

Riksdagsbesluten från 2011 rörande byte av arbetsmarkandsbegrepp uppmanar regeringen att återkomma med ett förslag som är ”i enlighet med de regler för sjukpenning som gällde före 1 juli 2008.” När begreppet ”normalt förekommande arbete” var i kraft gick det även att ta hänsyn till särskilda skäl. FK kunde då väga in den försäkrades ålder, tidigare utbildning, bosättningsförhållanden och tidigare verksamhet när rätten till sjukpenning prövades. Denna möjlighet avskaffade alliansregeringen 1 juli 2008, dvs när man införde sin så kallade rehabiliteringskedja och övergick till att pröva arbetsförmågan mot en fiktiv arbetsmarknad.

Riksdagens syfte med att återinföra begreppet ”normalt förekommande arbete” var uppenbarligen att den tidigare mer generösa bedömningen vid beslut om rätt till sjukpenning ska gälla. Därför är det rimligt att även möjligheten att ta hänsyn till särskilda skäl ska återinföras. Görs detta kan vi åter börja tala om att vi är försäkrade i ”befintligt skick” och i relation till faktiskt existerande arbeten. Förändringen är långt ifrån tillräcklig, men innebär ändå att en viktig bit kommer på plats för att vi ska kunna återskapa förtroendet för en av våra viktgaste sociala skyddsnät.

Utöver detta krävs narurligtvis också att det hårda och orimliga regelverket rörande sjukersättning (förtidspension) förändras. Idag har vi sannolikt OECD-världens hårdaste regelverk på detta område. Dessutom måste vi ta bort de snäva tidsgränser som gör att människor i praktiken utförsäkras per automatik efter en viss tids sjuksrivning, detta oberoende av vad som hänt med deras arbetsförmåga eller om de fått chans till en rimlig rehabilitering eller ej. Mycket finns alltså kvar att göra för att vi ska kunna reparera det förtroende för sjukförsäkringen som, enligt bland andra SOM-institutet och sociologen Stefan Svallfors, har rasat sedan regeringen införde sina orimliga och omänskliga sjukregler.

Med ett införande av ”särskilda skäl” och en prövning mot faktiskt existerande arbeten, som dessutom är normalt förekommande, öppnas en möjlighet att på ett bättre sätt göra bedömningar utifrån individernas egna förutsättningar. Vi får en mer rimlig och verklighetsanpassad försäkring. Samtidigt skickas ett tydligt budskap till FK och de handläggare som ska tillämpa lagen. En långsiktigt hållbar sjukförsäkring bör inte bara bygga på ett realistiskt arbetsmarknadsbegrepp, utan även utgå ifrån ett verklighetsanknutet individbegrepp.

Etiketter: , , , , ,