I måndags hade Daniel Suhonen och Dany Kessel från tankesmedjan Katalys inne en intressant artikel på DN-debatt, där de bland annat förhåller sig kritiska till LOs förslag att begränsa vinsterna i välfärden. De anser att man borde gå längre och framför allt gå fortare fram än vad LO föreslår. En del av deras argumentation rörande LO:s förslag påminner om den kritik Ulla Andersson (v) tidigare formulerat i Kommunalarbetaren.
I morgon kommer jag och Claes-Mikael Jonsson att på DN-debatt svara på Katalys kritik (läs denna artikel här!). Jag fokuserar därför inte i detta blogginlägg på just denna diskussion.
Vad som däremot är riktigt uppseendeväckande är att samma dag som Suhonens/Kessels artikel är införd i pappersversionen på DN-debatt skriver även socialminister Maria Larsson en debattartikel i DN:s elektroniska version. I denna artikel försöker hon sprida den felaktiga bilden av att LO vill minska valfriheten i största allmänhet och i synnerhet begränsa valfriheten för dem som är i behov av personlig assistans. Hon skriver exempelvis: ”Jag kan inte tolka förslagen från Katalys, och LO:s tydliga inriktning, på annat sätt än att här finns en stor risk för att assistansens utformning är hotad.”
På detta finns ett enkelt svar: LO:s vinstbegränsningsförslag inbegriper inte personlig assistans (LASS). Denna är en del av den nationella handikapppolitiken och ligger inte inom ramen för vårt förslag. Med ”vård, skola och omsorg” avses närmare bestämt förskola, grundskola och gymnasieskolan, äldreomsorg och sjukvård. Såväl tandvården liksom den personliga assistansen faller alltså utanför ramen för vårt förslag. Någonstans måste man dra gränsen och vi har valt att dra den där.
Samtidigt bör man vara ödmjuk inför att det inte är helt enkelt att kategoriskt dra gränser mellan välfärdens olika sektorer och delsektorer. Verkligheten är som bekant oftast inte svart/vit, utan istället fylld av olika gråzoner. I LO:s förslag beaktas denna problematik. LO säger därför att det brett sammansatta välfärdsråd, som föreslås följa utvecklingen på området, också ges i uppgift att närmare och mera i detalj definiera vad som bör omfattas och vad som inte bör omfattas av vinstbegränsningen.
Visst är LO medveten om att det när det gäller den personliga assistansen (LASS), liksom när det gäller tandvården, finns er rad problem med att upprätthålla god kvalitet utifrån ett brukarperspektiv. Detta är naturligtvis något vi redan nu tittar närmare på.
Det är ändå intressant att konstatera att landets socialminister, som är en av de välfärdspolitiskt ansvariga på regeringsnivå, i en av de viktigaste välfärdsfrågorna som engagerar breda väljargrupper väljer att sätta sig själv vid sidan om och ställa frågor om LO:s förslag. Det visar visserligen vilken tyngd och betydelse LO:s förslag fått i samhällsdebatten. Men man kan inte låta bli att undra om Maria Larsson är medveten om att det faktiskt är hon och alliansregeringen som regerar detta land och inte LO.
Snart sagt alla arbetarrörelsens olika grenar och organisationer har lagt olika typer av förslag och tagit fram åtgärder på hur problemen i välfärden ska lösas. Samtidigt har det från regeringshåll varit i princip knäpptyst i denna fråga. På sin höjd har man hört en och annan fråga eller kommentar från läktarplats. De borgerliga rikspolitikerna verkar vara livrädda för att delta i matchen. De lämnar walk-over och väljer, istället för att föra fram egna förslag, att hacka ned på andras.
Detta är anmärkningsvärt. Vad är man rädd för? Kan det vara de egna väljarna och gräsrötterna måntro? Dessa har ju tydligt i olika opinionsundersökningar sagt att de vill se att eventuella vinster som skapas i välfärden också återinvesteras där och att de skattemedel som förs till välfärden också bör stanna i välfärdssektorn. Ungefär 60 procent av de borgerliga kommunalpolitikerna säger att de vill se någon form av vinstbegränsning i välfärdssektorn. Trots detta finns det inget svenskt borgerligt parti som vågar ta tag i frågan. Vad beror detta på?
Är svenska borgerliga politiker så starkt kopplade till den privata välfärdsbranschen att man inte törs ifrågasätta rätten till höga privata vinstuttag och värdeöverföringar? Ser man rent av den privata välfärdsbranschen som en möjlig reträttplats den dag det politiska förtroendeuppdraget tar slut? Eller är man, till skillnad från sina borgerliga broder- och systerpartier i Europa, fortfarande så förblindade av den de nyliberala teserna om marknadens allena saliggörande förmåga att man inte förmår se de problem som skapats i spåren av en snabb och oreflekterad privatiserings- och avregleringspolitik?
Istället för att sätta sig själv på läktaren och ställa mer eller mindre relevanta frågor till andra borde Maria Larsson, liksom hennes kollegor i alliansregeringen, inse att det faktiskt är de som regerar landet. Välfärdsfrågan kommer antagligen att bli en av de viktigaste frågorna i valet 2014. Det är alltså på tiden att också Maria Larsson och hennes allianskollegor börjar formulera svar på de frågor och välfärdsutmaningar som allt mer tränger sig på…
Tycker socialministern att tiden rusar iväg, och att hon inte riktigt hinner med att formulera någon hållbar politik, får hon gärna låta sig inspireras av de analyser och förslag som LO redan tagit fram. Min avslutande uppmaning till Maria Larsson blir därför: Läs gärna den underlagsrapport som ligger till grund för LO-styrelsens beslut i frågan om att reglera vinsterna i välfärden. Där finns faktiskt en rad tips på åtgärder för att lösa en del av de problem vi ser i dagens välfärdssektor!
*******************************
Blogg: Göran Johansson om att Reinfeldt, Martin Moberg om NUON-affären, Peter Johansson om Maud Olofsson, Roger Jönsson om ett s-förslag om ett Yrkescollge, Eva-Lena Jansson (S) interpellation om FAS 3, Martin Moberg om Reinfeldt, Markus Mattila om Reinfeldts taktik, Karlssons retningar om blame-game, Annarkia om LOV och vinst i välfärden, Johan Westerholm om krig och affärer.
Nyhetstips: Aftonbladet om Maud Olofsson, SvD Ekonomi 1, 2, 3, 4 om de senaste turerna i NUON-affären, Expressen om NUON-affären