Jag är en av dem som drabbats av att lågprisföretaget Arriva tagit över kollektivtrafiken (buss o Roslagsbana) i norrort. Detta har Arriva kunnat göra pga att man lagt sig ungefär 30 procent under övriga konkurrenter i anbudsförfarandet. Förklaringen till att Arriva kan lägga sig så lågt är att man struntat i att ta hänsyn till anständiga arbetsförhållanden för personalen samt i rimliga nivåer på drift och underhåll.
Hittills har detta inneburit ökat antal inställda bussar och dagliga förseningar. Förra veckan var ungefär varannan buss försenad och många andra helt inställda. I mitt fall innebär det att jag numera i genomsnitt står och väntar på buss i två timmar per vecka.
Professor Jonas Eliasson vid KTH har räknat ut att samhällskostnaden per resenär och förseningstimme ligger på ca 400 kr i genomsnitt. I norrort finns det dagligen ca 20 000 busspendlare. Om dessa stod och väntade på bussen lika länge som jag gör skulle detta innebära ökade samhällskostnader på ca 80 miljoner kronor bara under en vecka. Under ett år (ceteris paribus) skulle det handla om totalt 4,2 miljarder kronor i ökade samhällskostnader. Är detta rimligt?
Man undrar vad Christer G Wennerholm (m), som är ytterst ansvarig för upphandlingen i norrort, anser om detta? Hittills har det knappast märkts något större intresse från Wennerholms sida att lösa problemen. Beror Wennerholms ointresse i frågan möjligen på att de ökade kostnader som bussförseningarna ställer till med inte belastar just den budget han ansvarar för?
Den fragmentisering och den bist på helhetsansvar som vi ser i storstädernas kollektivtrafik idag var utgångspunkten redan på 1800-talet när John Stuart Mill, socialliberlismens grundare, myntade uttrycket ”naturligt monopol”. Han såg vid denna tid hur gasbolagens konkurrens i London ledde till att staden periodvis låg försänkt i mörker och hur det bristande underhålls- och säkerhetsarbetet riskerade många människoliv. Det handlade alltså om en fri konkurrens, som i praktiken blev en ”konkurrens till döds” i dubbel bemärkelse. Gasens explosivitet skördade sina offer.
John Stuart Mill ansåg också att det var ett gigantiskt resursslöseri – såväl för samhället, företagen som för medborgarna – att ha överlappande gasverk med ledningar som slingrade sig kring varandra. Den ”fria konkurrensen” och marknaden har otvivelaktigt sina tydliga begränsningar, inte minst när det gäller långsiktigt ansvarstagande. Mill menade att politikerna i stat och kommun här har en skyldighet gentemot medborgarna att i dessa lägen gå in och skydda dem mot marknadens uppenbart negativa sidor.
Många paralleller kan naturligtvis dras såväl till dagens debatt om vinstuttag ur välfärden som till vårt ”avreglerade” järnvägssystem, med dess myller av olika utförare och aktörer som i krislägen mest tycks sitta stilla och peka på varandra. I inget annat jämförbart land har det sedan 90-talet avreglerats och privatiserats i sådan takt som hos oss. Det gäller inte enbart på infrastrukturområdet, utan kanske till och med i än större omfattning inom välfärdssektorn. Idag är det exempelvis, vid sidan av Sverige, enbart Chile som tillåter vinstdrivna skolor. I alla andra jämförbara länder finns någon form av reglering eller begränsning av vinsuttaget.
Den ståndpunkt som Almega och diverse borgerliga ledarsidor idag försvarar är sett ur ett europeiskt perspektiv extrem. Socialliberlismens fader, J. S. Mill, skulle dessutom rotera i sin grav om han hörde hur särintresset Almega försöker göra sig själv till opartisk uttolkare av EU-rätten. Enligt Almegas logik verkar det endast vara Sverige, med den mest avreglerade välfärdssektorn i Europa, som idag inte bryter mot EU-rätten. I nästan alla andra europeiska länder råder idag ofta någon form av vinstbegränsing eller non-profit-princip i välfärden, ungefär i enlighet med det förslag som LO fört fram.
Sällan har väl uttrycket om ”att göra bocken till trädgårdsmästare” varit mer relevant än när Almega försökte uttolka EU-rätten på DN-debatt igår…
**********************************
Bloggat: Leine Johansson om att ta död på arbetare, Martin Moberg om jobbskapande, Ann-Sofie Wågström om s-kravet på förskola för alla från två år, Göran Johansson om sina egna inlägg, Olov Abrahamsson om män som hatar kvinnor, Hanna Wallinder om EU:s långtidsbudget, Bengt Silfverstrand om Almega och Kerstin Holm
Nyhetstips: Maria Ludvigsson i SvD och Claes-Mikael Jonsson på DN-debatt om vinster i välfärden