Vid en välbesökt hearing i Kulturhuset presenterade LO igår ett batteri av förslag för att begränsa vinsterna i välfärden. Av reaktionerna att döma är det många som tillmäter LO en viktig roll i samhällsdebatten. Det är bra. Både från vänster och höger kom kritik.
Vänstern tycker att förslagen inte är tillräckligt långtgående och radikala. Det är visserligen inte förvånande. Lite mer förvånande är dock de brösttoner och den undergångsretorik som hördes från den högra sidan. Ja, ibland gick tonläget nästa upp i falsett och det hela blev lite parodiskt.
Centerpartisten Anders W Jonsson skriver exempelvis att LO sysslar med ”medvetna försök att vilseleda väljarna”, att LOs förslag är ”demokratiskt ohållbart och fullständigt oacceptabelt.” Folkpartisterna Birgitta Rydberg och Anna Starbrink menar att LO står för ”planekonomi och korporativism.” Kristdemokraten Maria Larsson talar om att LO vill ”beskära äldres valfrihet kraftigt” och hon drar, liksom Urban Bäckström från Svenskt Näringsliv, paralleller till löntagarfondsdebatten osv.
Vad det hela handlar om är att LO vill omsätta det en kraftig majoritet av svenska folket tydligt uttalat, men även LO-kongressen beslutat och faktiskt också en majoritet av borgerliga väljare och politiker anser, till praktisk politik. I LOs förslag görs det till norm att det som avsätts till välfärd också ska gå till välfärd. De privata aktörer som är i branschen och endast har som syfte att göra så hög vinst som möjligt har inget där att göra. LO presenterar ett batteri av åtgärder som sammantaget syftar till att skapa ordning och reda i en av världens mest avreglerade välfärdssektorer.
I den reformprocess som LO vill se är det viktigt att förändringarna görs med stor eftertänksamhet och att inga reformer genomdrivs enbart med ideologisk trosvisshet som beslutsunderlag. Det är också viktigt att det lämnas rum för anpassning av regelverket till skilda geografiska och sektoriella förhållanden, detta är bakgrunden till förslagen om samhällsbolag och driftsavtal. Många av välfärdens brukare är i en utsatt beroendeställning och därför i behov av kontinuitet och trygghet i förändringen. Vi står idag inte på ”ruta ett”. Det är en verklighet som varje seriös reformist bör utgå ifrån.
Kommunerna och landstingen är huvudfinansiärer till de flesta välfärdstjänster. Vi har en väldigt decentraliserad välfärdsmodell, där ansvaret till stor del ligger lokalt. Utifrån ett pragmatiskt reformistiskt förhållningssätt bygger vi nu vidare på den konstruktionen. Den decentraliserade svenska modellen har lyckats skapa stor legitimitet för den generella välfärden.
Men det snabba systemskifte som skett sedan mitten av 90-talet, och som gjort svensk välfärdssektor till en guldgruva för diverse riskkapitalbolag, manar till eftertanke och lärdom. LO anser, liksom de flesta andra som studerar frågan ingående, att det är orimligt att det i vissa delar av välfärdssektorn tillåts råda en ”fri dragningsrätt på skattepengar”. Det är detta system som alliansföreträdarna och näringslivet nu med näbbar och klor försvarar.
De förslag som LO presenterade igår är mångfasetterade och komplexa och samtidigt också realistiska och verklighetsanpassade. Troligen är det just detta som skrämmer högerkrafterna. De står ju själva där utan några genomtänkta förslag och med ett ensidigt försvar av världens mest marknadsliberala system, som dessutom dömts ut av en rad olika välfärdsforskare. Men har man endast en ytlig ideologisk trosvisshet som grund för den egna ståndpunkten tenderar röstläget ofta att läggas på en pinsamt hög nivå.
De på högerkanten som just nu skriker högst bör nog besinna sig något. Risken är annars att de allt för tydligt kommer att åskådliggöra innebörden i det gamla ordspråket: ”tomma tunnor skramlar mest!”
*****************************
Press: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6
Bloggat: Eva-Lena Jansson om partiledaredebatten, Socialdemokraternas programkommission om sysselsättningspolitik, FASORNA röster från arbetslösa, Ola Möller om högern, Martin Moberg om LO:s välfärdspolitiska förslag om vinstbegränsningar i välfärden, Lena Sommestad om kvinnoperpektiv och försvarspolitik, Alliansfritt Sverige om alliansen och kulturskolan i Linköping.