Mediedebatten om riskkapitalbolags vinstuttag ur den skattefinansierade välfärdssektorn rullar på i gamla upptrampade hjulspår. På något sätt har hela debatten förenklats och gjorts till enbart en höger-vänsterfråga, där den som är för vinstuttag är höger och den som är kritisk är vänster. Så enkelt är det dock inte. Snabbt har många nyliberala debattörer ”glömt bort” att också drygt 60 procent av de borgerliga väljarna vill att vinsterna i välfärdssektorn ska återinversteras.
Dessutom finns en rad eftertänksamma och respekterade liberaler som för fram en kritik mot de höga vinsterna på ungefär samma sätt som LO. Dit hör exemeplvis DN-krönikören Henrik Berggren som idag skriver följande: ”Att vara mot välfärdsvinster är vår tids motsvarighet till sjuttiotalets kamp mot löntagarfonder. I båda fallen handlar det om att upprätthålla balansen mellan privat och offentligt i det svenska samhället; att se till att stat och marknad inte äter upp varandra. Därför är jag förvånad över att en del socialdemokrater och socialliberaler fortsätter att försvara det som Carl Hamilton med rätta har beskrivit som ”marknadsstaten”.”
Berggren, som saknar alliansregeringens och de nyliberala debattörernas förenklade och naiva syn på marknadens allena saliggörande förmåga, ringar träffande in problemet: ”Det verkliga problemet är föreställningen att komplicerade verksamheter kan styras med enkla kvantitativa mått. Det är inte bara en fråga om vinstdrivande välfärdsföretag utan om de styrmekanismer som införts i den offentliga sektorn under namnet New Public Management. Om sjuttiotalets falska löfte var att allt skulle bli bättre om det var statligt är vår tids illusion tron på att marknadsstyrning alltid ger de bästa resultaten.” Ord som borde leda till eftertanke, inte bara på den vänstra sidan av den politiska blockgränsen.
Ungefär på samma sätt har idédebattören Göran Rosenberg uttryckt sig. Och när det gäller kvällspressen är det inte endast Aftonbladet som formulerar kritik mot marknadisering och höga vinstuttag. Även Expressens ledarskribent, Anna Dahlberg, har nyligen uttalat sig i kritiska ordalag: ”Det är inte svenska folket som håller på att bli socialister, utan Sverige som är extremt. /…/ när det gäller avregleringar och vinstintressen inom offentligt finansierade verksamheter skiljer vi ut oss som ett extremt högerland. /…/ Sverige har förvandlats till en experimentverkstad för välfärdstjänster. Och utfallet har inte blivit det som dess upphovsmän drömde om. I stället för eldsjälar har vi fått riskkapitalbolag. Avknoppningarna blev i många fall miljonvinster i privata fickor. Skandalerna har avlöst varandra och numera betraktas det som en stor seger när socialstyrelsen kommer fram till att privat äldreomsorg inte är sämre än offentlig.”
Att så många genuina liberaler, utan personliga bindningar eller intressen till den privata välfärdsbranschen, formulerar sig kritiskt om utvecklingen i vårt land är inte alls märkligt. Som jag skrivit om tidigare finns det djupa ideologiska rötter i denna frågan ända tillbaks till socialliberalismens grundare, engelsmannen John Stuart Mill.
Redan 1848 myntade Mill, begreppet ”naturligt monopol”. Han såg vid denna tid hur gasbolagens konkurrens i London ledde till att staden periodvis låg försänkt i mörker och hur det bristande underhålls- och säkerhetsarbetet riskerade många människoliv. Det handlade alltså om en fri konkurrens, som i praktiken blev en ”konkurrens till döds” i dubbel bemärkelse. Gasens explosivitet skördade sina offer.
J. S. Mill ansåg också att det var ett gigantiskt resursslöseri – såväl för samhället, företagen som för medborgarna – att ha överlappande gasverk med ledningar som slingrade sig kring varandra. Den ”fria konkurrensen” och marknaden har otvivelaktigt sina tydliga begränsningar, inte minst när det gäller långsiktigt ansvarstagande. Mill menade att politikerna i stat och kommun här har en skyldighet gentemot medborgarna att i dessa lägen gå in och skydda dem mot marknadens uppenbart negativa sidor.
Många paralleller kan naturligtvis dras såväl till dagens debatt om vinstuttag ur välfärden som till vårt ”avreglerade” järnvägssystem, med dess myller av olika utförare och aktörer som i krislägen mest tycks sitta stilla och peka på varandra.
Allt detta kokar ned till ett antal frågor:
1. När ska det jättelika glapp i synen på vinstuttag ur välfärden, som uppenbarligen finns mellan den borgerliga politiska eliten och deras egna väljare, bli föremål för någon större massmedial uppmärksamhet och debatt?
2. Var finns idag de svenska borgerliga politiker som, i J. S. Mill’s liberala anda, fångar upp den växande folkliga kritiken mot effekterna av en ”avreglerad” infrastruktur och välfärdssektor?
3. När ska det faktum att Sverige i långa stycken blivit ett extremt land, när det gäller ”avregleringar” och privatiseringar inom välfärd och infrastruktur, sjunka in och göra avtryck i den svenska politiska debatten?
****************************
Press: Ab 1, 2, 3, 4, DN, Expr 1, 2, 3, SvD, SVT, SvD, Arbetet, DI 1, 2, Lag o Avtal, GP
Bloggat: Ett hjärta Rött om verklighetens sjukförsäkring…, Martin Moberg om Mikael Damberg och utbildningspolitiken, Alliansfritt Sverige om M och planerna på 1-årigt gymnasium, Peter Högberg om partiledardebatten, Johan Westerholm om politisk pedagogik, Göran Johansson om korttidsarbete, Halland(s) blogg om forsknings- och innovationspolitik, Peter Johansson om Hägglund och socialdemokraterna i Malmö.