Igår deltog jag, som LO:s representant, vid socialförsäkringsutskottets ”offentliga hearing angående effekterna av rehabiliteringskedjan.” Det var en synnerligen intressant tillställning. Inte minst därför att den bild som de ansvariga myndigheterna teckande skiljer sig så drastiskt från den jag möter när jag talar med aktiva i LO-förbunden.
En intressant föredragning höll Leif Klingensjö, från Sveriges Kommuner och landsting (SKL). Som tidigare är kännt är det svårt att se några stora effekter på kommunernas utgifter för försörjningsstöd (socialbidrag) kopplat till gruppen ”utförsäkrade”. Det tar ju en tid att kvalificera sig för socialbidrag, hela den samlade inkomsten från det hushåll man ingår i måste dessutom ligga under existensminimum. Därför tvingas många utförsäkrade idag istället leva på make/makas inkomst och tidigare besparingar. Men trots detta kunde Klingensjö se en viss effekt på socialbidragen. Ungefär 10 procent av dem som hittills utförsäkrats har tvingats uppsöka socialkontoret för att söka stöd. Detta är ändå ungefär en dubbelt så stor procentuell andel jämfört med den del av övriga befolkningen som årligen får socialbidrag.
När jag sedan jämför SKL:s siffra med den som exempelvis socialförsäkringsminister Ulf Kristersson just nu torgför skiljer den sig åt en hel del. I sin senaste DN-debattartikel skriver Kristersson: ”…tvärtemot vad som ibland sägs, visar studier från både Försäkringskassan och SKL att bara 1–2 procent av dem som lämnat sjukförsäkringen har blivit beroende av socialbidrag.” Uppenbarligen har Kristersson missförstått informationen från SKL eller så vrider han medvetet till statistiken.
Misstanken om att socialförsäkringsministern medvetet skönmålar effekterna av sin egen reform styrks när jag studerar det underlag från Socialdepartementet, som Kristersson säger sig bygga sin debattartikel på. När det gäller de som utförsäkrades vid årsskiftet 2009/2010 tecknar Kristersson en mycket ljus bild. Han skriver exempelvis: ”Anmärkningsvärt många arbetar. Enligt Arbetsförmedlingen arbetade i maj 2012 knappt 3.500 personer som har deltagit i arbetslivsintroduktionen.”
Men när man tittar i underlaget, som det hänvisas till, växer en helt annan bild fram. Av den grupp på 17 643 personer som utförsäkrades vid årsskiftet 2009/2010 var drygt 65 procent, eller två tredjedelar, tillbaks i sjukförsäkringen i maj 2011. Det visar sig dessutom att endast fyra (4) procent (eller 711 personer) av de utförsäkrade då hade en inkomst från ett osubventionerat arbete. I denna siffra inbegrips alla olika anställningsformer och aktivitetsgrader, d.v.s. även vikariat, halvtid, deltid, tidsbegränsade och korta osäkra anställningar osv. Ser vi till dem som har olika typer av lönesubventioner – dvs lönebidrag, OSA, nystartsjobb, Samhall osv – växer gruppen som är ”i arbete” totalt sett till 9,8 procent (eller 1 735 personer).
I sammanhangen är det dessutom viktigt att minnas att många av dem som utförsäkrats faktiskt arbetade på del- eller halvtid när de ”befann sig i sjukförsäkringen”. Förmodligen är det till stor del denna grupp som nu, efter att de blivit av med sin ersättning, anses vara ”i arbete”. Huruvida dessa personer idag arbetar i större eller mindre omfattning, än när de även fick ersättning från sjukförsäkringen, har vi idag otillräcklig kunskap om.
Hur som helst är den aktuella gruppen i Kristerssons underlag, ”tidigare långtidssjuka” som idag kan sorteras in under rubriken ”i arbete”, ungefär lika stor som den som fackförbundet Kommunal nyligen identifierade i sin rapport ”Kedjan som brast”. I denna rapport framgår attt ungefär var tionde utförsäkrad kommunalare lyckades återvända till arbetslivet – men då på andra villkor: deltid, visstid osv. Detta är också samma nivå som AF tidigare hamnat på när man studerat vad som sker med dem som utförsäkras. Effekten skiljer sig inte heller nämnvärt från hur det var innan regeringen införde de nya sjukreglerna (se exempelvis det s.k. PILA-projektet), också då var det ungefär 10 procent av de långtidssjuka som bedömdes ha viss arbetsförmåga och vara ”rehabiliteringsbara”.
Av detta kan man dra slutsatsen att regeringens ”rehabiliteringskedja”, som kostat så mycket mänskligt lidande och gjort att så många kommit i kläm, knappast åstadkommit de underverk när det gäller återgång i arbete som socialförsäkringsministern vill låta påskina.
Dessutom kan vi konstatera att det tyvärr inte är första gången som socialförsäkringsminister Ulf Kristersson medvetet ”skönmålar” effekterna av sin egen politik. För snart ett år sedan påstod han exempelvis att den så kallade rehabiliteringsgarantin varit framgångsrik, allt enligt en utvärdering från Karolinska institutet (KI). Men kort därefter uttalade sig de forskare, som Kristersson sade sig stödja sig på, i en helt annan riktning (se SvD-artikel): ”Ordet framgång är en överdrift. Ser man på sjukfrånvaron och förtidspensioneringen tillsammans så har rehabgarantin inte varit kostnadseffektiv”, sade Hillevi Busch, projektledare för forskargruppen vid Karolinska institutet som utredde rehabgarantins effekter.
På en rad avgörande punkter visade Karolinskas utvärdering på att behandlingarna i själva verket ökade sjukskrivningstiden. Patienter som fått del av behandlingen med KBT, kognitiv beteendeterapi, hade exempelvis tre fler sjukdagar jämfört med de som inte fick behandling. För dem som behandlats med så kallad multimodal rehabilitering, som exempelvis ges vid olika typer av smärttillstånd, blev facit nio sjukdagar mer än för patienter som inte fick del av behandlingen.
Det var lika svårt då (när det handlade om rehabgarantin) som det är idag (när det handlar om hela rehabkedjan) att förstå vad det egentligen är för innehåll som socialförsäkringsministern lägger i begreppet ”framgång”. Helt uppenbart bör vi åtminstone hissa varningsflagg varje gång Kristersson skriver debattartiklar eller uttalar sig om effekterna av den egna politiken. Vår socialförsäkringsminister framstår tyvärr allt mer som en legitimerad siffertrixare och skönmålande propagandist…
**************************************
Bloggat: Martin Moberg om (s) och jobbskapandet, Ett hjärta Rött om att Borgs budgetretorik är en stor bluff, Peter Andersson om S-budgeten Peter Högberg om helhetssyn Peter Johansson Reinfeldt och Löfven, Leine Johansson om läxhjälp, Göran Zettergren om dålig faktakoll på SvD, Göran Johansson om arbetslöshetsförsäkringen, Johan Westerholm om ordet ”Stockholmsklägg”, Annarkia om välfärden, Niklas Lindgren om socialdemokraterna och begreppet ”vinst”.
Pressen: Ab 1, 2, 3, Sydöstran, Dagbladet, Folkbladet, Länstidningen, Piteå-tidningen, Västerbottens folkblad, RoD, Vision, DI, Dagens Arena, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 4, SVT 1, 2, Arbetet, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, GP, NSD