När det ursprungliga kapitalet ansamlats är det dags att köpa arbetskraft. Den som köper upp arbetskraft kallas vanligtvis arbetsgivare. För arbetsgivaren är perspektivet enkelt: han vill köpa god kvalitet till lägsta möjliga pris. Detta är arbetets marknad. Här köps och säljs arbete. Här spelar facket på hemmaplan. Här regleras priset på arbetet och annat som har med arbetskraftsutbudet att göra.
För den som arbetar fackligt finns det i det närmaste obegränsat med frågor att behandla på arbetets marknad. Det går att arbeta sig igenom alla de fem värnen mot marknadskrafterna (läs arbetetsmarknad.se). Jag tänkte dock begränsa mig till de frågor som huvudsakligen anknyter till kapitalcirkulationens funktionssätt. Perspektivet kan upplevas snävt. Men jag prövar arbetsköparens skor ett ögonblick.
I ett kapitalistiskt samhällssystem måste människor försättas i en situation där de tvingas arbeta för kapitalet för att överleva. Så tänker kapitalisten i vart fall. Att leva i ett moderniserat kapitalistiskt system innebär för de flesta ett löfte om materiell välfärd, äventyr och möjlighet till utveckling. Men ett samhälle som låter sig dras med kapitalackumulationens virvelvindar tvingas också lämna självförsörjning och många etablerade kulturella föreställningar bakom sig. Arbetskraften måste frigöras så att den kan köpas och säljas som en vara på en arbetsmarknad. Detta är och har alltid varit en smärtsam process.
Arbetsgivaren behöver en arbetskraft som är tillgänglig, disciplinerad och socialiserad. För arbetsgivaren måste arbetskraften dessutom besitta rätt egenskaper. Den måste vara foglig, flexibel och möjlig att manipulera. Ibland krävs även specifika krav på kvalifikationer och färdigheter – men i regel krävs att arbetsgivaren själv låter utbilda arbetskraften. I detta sammanhang hör även frågan om s.k. kompetens hemma. För den enskilde arbetsgivaren handlar dock köpet av arbetskraft om en sak – att få jobbet gjort, snabbt och effektivt.
Den som ska köpa arbetskraft ser gärna att utbudet är rikligt. Det påverkar prisbildningen. Ett stort utbud (hög arbetslöshet alltså) sänker i regel priset på arbetet. Arbetsgivarnas metoder för att pressa priset på arbete är många. Med framväxten av internationella transporter, IT-teknologi och fria kapitalflöden har dock hotet om utlandsflytt blivit den kanske starkaste påtryckningen – inom tillverkningsindustrin vill säga.
Under de senaste 30 åren har den globala arbetskraften ökat från en till tre miljarder löntagare. Tillskotten till den samlade arbetskraften finns huvudsakligen i Kina. Detta är en av många orsaker till att löneandelen har minskat i stora delar av västvärlden. Andra förklaringar är arbetslöshet, förändringar i produktionens kapitalintensitet m.m. För fördjupad läsning rekommenderas Löneandelsprojektet hemsida.
Kapitalistens dröm är förstås att slippa köpa arbetskraft överhuvudtaget. Arbetskraften är en ständig källa till oro. För de flesta kapitalister torde dock utopin om en kapitalackumulation utan arbetstagare vara mindre akut. Utvecklingen globalt sedan 1980-talet (90-talet i Sverige) har mer eller mindre löst kapitalets problem med arbetskraftsförsörjningen. Idag är tillgången på arbetskraft i praktiken obegränsad inom såväl industrin som inhemska sektorer.
En kapitalist ser gärna att arbetstagarna konkurrerar med varandra om jobben. Det kan till och med vara en uttalad strävan hos kapitalisterna. Genom att spela etnicitet, kön, politisk uppfattning, religion och annat som skiljer arbetstagarna från varandra kan solidariteten inom kollektivet brytas. Kapitalistens splittringsstrategi är ytterst ett sätt att kontrollera och förvalta sin arbetskraft. Men även prisbildningen påverkas. Kampen för att hålla ihop arbetstagarnas kollektiva intresse i en facklig solidaritet är inte retorik. Det är ett sätt att undvika ett allas krig mot alla.
Frågor som rör arbetskraftsutbudet samspelar med arbetsmarknadsregleringar. Staten involveras på en rad punkter, immigrationslagstiftning och A-kassa påverkar utbudet, liksom transportpolitiken. Sjukvård och utbildning påverkar arbetskraftens kvalitet. Arbetsrätt och arbetsmiljöbestämmelser påverkar villkoren i arbetet. Även om vi lovsjunger arbetsmarknadsparterna autonomi i Sverige är gränssnittet till staten långt från oproblematiskt.
Statsmaktens betydelse i intressekampen mellan köpare och säljare av arbete kan inte undervärderas. Upplever kapitalisterna att arbetarna är allt för välorganiserade kommer man att förmå statsapparaten att gå dess ärenden. När jag skriver detta sitter jag på ett hotellrum i Chile. Efter att ha besökt presidentpalatset som bombades av Pinochet för 39 år sedan känns kapitalisternas vilja till kontroll över statsapparaten mer påtaglig än vanligt. Fullskaligt våld är dock undantaget. I ett demokratiskt land fungerar kapitalisternas intressekamp ungefär på det sätt som Ingvar Persson beskriver i sin ledare i Aftonbladet häromdagen.
Att fackföreningsrörelsen och arbetstagarna organiserar sig politiskt är en nödvändighet för att säkerställa att staten inte enbart springer näringslivets ärenden. En politiskt organiserade arbetarrörelse med statsmakt kan dock inte ignorera kapitalcirkulationens behov. Men en fungerande kapitalcirkulation handlar dock sällan om att göra vad som är bra för en enskild kapitalist. Det handlar om att bygga en hållbar och fungerande kapitalcirkulation som ger något till alla. Kort och gott – ett jämlikt och rättvist samhälle.