Fack och företag – två grenar på samma träd?

avatar

Lite klichéaktigt är det kanske att säga att en av samhällsvetenskapens viktigaste uppgifter är att utmana våra ”självklarheter”. Samtidigt har fördomar och försanthållna myter en märklig förmåga att ständigt reproduceras och omformas.

Ta exempelvis det där med företag och fackföreningar. När man lite oreflekterat sätter likhetstecken mellan fackförening och kartell (konkurrensbegränsning) sätter man ofta samtidigt likhetstecken mellan företag och fri konkurrens. Dessutom ställer man lika ofta begreppen ”företag” och ”fackföreningar” i skarp motsättning till varandra. Och visst ligger det något i detta, åtminstone delvis. Visst finns det en inneboende motsättning mellan de anställda, vars förlängda arm facket ju är, och företagets ägare. Här finns en genuin intressekonflikt. Detta kan inte förnekas.

I de flesta läroböcker i ekonomi står det dessutom i regel att ”facket är en utbudskartell för att begränsa marknadens inflytande”. Eller något liknande. Även om facket naturligtvis kan bära betydligt fler uppgifter än så ligger det också något i denna snäva definition.

Däremot är det betydligt svårare att finna en lika entydig definition av vad ett företag är, eller varför företag överhuvudtaget finns. Men att sätta likhetstecken mellan företag och fri konkurrens är definitivt problematiskt. Ja, det är till och med direkt felaktigt. Åtminstone om man ska tro de mest initierade forskarna.

Det är ju faktiskt så att det inte förekommer någon fri prissättning av de varor och tjänster som används inom företagen. Och det är just detta som är själva poängen med ett företag. Skälet till att företag överhuvudtaget finns är, precis som när det gäller fackföreningar, att sätta marknaden ur spel. Detta anser åtminstone en av de främsta företagsforskarna, Ronald Coase.

Coase menar att så fort en vara eller tjänst ska byta ägare så måste köparen först inventera marknaden. Producent och köpare måste hitta varandra. Kvaliteten måste säkerställas. Priser måste förhandlas, lagar gås igenom, kontrakt upprättas och så vidare. Allt det här tar naturligtvis en massa tid. Och det kostar dessutom en massa pengar. Detta kallar Coase för transaktionskostnader. Ett företag, som ju i någon bemärkelse kan liknas vid en planekonomi, finns till för att minska dessa kostnader.

Också en företagare kan, ur denna effektivitetssynvinkel, antagligen se en poäng i att slippa förhandla om alla detaljer med alla sina anställda var för sig, utan istället kunna sätta sig ned med den fackliga representanten för att komma överens om vilka löner och anställningsförhållanden som ska gälla. Det minskar också transaktionskostnaden.

Man skulle alltså kunna säga att en viktig förklaring, vid sidan av intressekonflikten, till att både fack och företag finns är att de minskar transaktionskostnaderna i ekonomin. De finns till för att vi inte ska fastna i oväsentligheter och små detaljer och istället kunna ägna oss åt viktigare saker. De är helt enkelt effektiva.

Ja, fack och företag är till och med i så motto mer effektiva än den fria konkurrensen. Dessutom handlar det om någon form av konkurrensbegränsning, oavsett om det är fack eller företag vi talar om. Dessa två företeelser, som så ofta sätts i motsättning till varandra, bär alltså med sig en inneboende likhet…

***************************

Media: DN1, DN2, DN3, DN3, DN5, DN6, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4

Bloggat: Peter Andersson om regeringen och jobben, Staffan Lindström om regeringens problem, Marika Lindgren Åsbrink om liberalismens kris, Martin Moberg om sjukförsäkringen, fler blogginlägg på socialdemokratiska programkommissionens blogg, Netroots, Politometern, Bloggar.se