I maj 1944 mitt under brinnande världskrig träffades en rad stats- och partsföreträdare i Maryland USA. Slutet av kriget kunde anas. Mot bakgrund av de händelser som kom att leda fram till en eruption av våldshandlingar (andra världskriget) antogs Philadelphiadeklaration. Samtidigt i Italien, strax söder om Rom, pågick striden om Monte Cassino, bara där slukades 200 000 människoliv, Tyskland bombades av de allierade och på Östfronten var Sovjetunionen på offensiven.
Deklarationen i Philadelphia 1944 syftade till att förhindra framtida händelser, överväganden och beslut likt de som bidragit till att utlösa den 1930-talets världsekonomiska Golgata. Den stora börskraschen 1929 var den utlösande faktor som gav upphov till uttrycket den mörka dalen (som 1930-talet kallades av de samtida).
I Philadelphiadeklarationen fastslogs grundläggande idéer om arbetsmarknaden som varit vägledande för världssamfundet fram till våra dagar. Många formuleringar har en poetisk skönhet: ”Labour is not a commodity”, ”Poverty anywhere constitutes a danger to prosperity everywhere”, ”Universial and lasting peace can be established only if it is based upon social justice”, ”Freedom of expression and of association are essential to sustained progress” o.s.v.
För de stats- och partsföreträdare som träffades i Philadelpia var det inte fråga om tomma fraser, utan uttryck för de erfarenheter och misstag, som lett fram till andra världskriget, och som nu inte skulle upprepas. Philadelphiadeklarationen blev ett annex till ILOs stadgar – som antagits redan 1919 efter första världskriget.
Under jul- och nyårshelgerna är det i synnerhet en av dessa formulering som ockuperat mina tankar: Labour is not a commodity – Arbete är ingen vara. Uttrycket skall ha myntats av en irländsk ekonom, John Kells Ingram, 1880. Och sedan dess har det skrivits hyllmetrar om uttrycket.
När man mediterar kring ”arbetet som vara” kommer man nära de innersta grundvalarna för arbetsrätt och arbetsmarknadspolitik. Vad är det egentligen som köps och säljs på arbetets marknad? Vad är det t.ex. för skillnad på att ställa arbetskraft till förfogande (bemanningsföretag) och uthyrning av maskiner? Vad är det en arbetstagare egentligen säljer till arbetsgivaren när ett anställningskontrakt ingås? Och vad köper arbetsgivaren?
En av Karl Marx kvarvarande lärdomar är att produktionen döljer den mänskliga interaktion som ligger bakom varorna. Varor uppstår inte av egen kraft. Bakom varje vara finns mänskligt arbete. Varor och människor förutsätter varandra. Köpandet och säljandet av varor är intimt sammanlänkat med köpandet och säljandet av arbete. Karl Polanyi fortsatte skrivandet om arbetet som vara. Äganderätt till en vara och arbete skiljer sig på väsentliga punkter. Arbetsgivaren kan inte ta med arbetstagare hem, friheten att bruka (och missbruka) en vara omfattar inte arbetstagaren.
Kanske ska uttrycket ”arbete är ingen vara” tolkas som ett ideal? En målsättning om hur det borde vara på arbetets marknad. Kanske är det en erinran om att marknadslogiken endast i begränsad utsträckning kan tillämpas på relationerna på arbetets marknad? För oavsett hur det är med uttrycket så är marknadskrafterna närvarande på arbetets marknad. Utbuds- och efterfrågemekanismerna har relevans även för arbete, även om arbetets marknad är full av störande inslag.
Ett annat perspektiv på uttrycket handlar om människans syn på sig själv. Kanske är det en påminnelse till alla som säljer arbete på arbetets marknad? Du behöver inte alltid vara tillgänglig! Du ska inte alltid tänka på din konkurrenskraft på arbetets marknad! Du behöver inte vara perfekt! Du är ingen maskin, du är människa!
Det är i synnerhet människans självbild på arbetets marknad som jag funderat på under helgerna. Zygmunt Bauman skriver i Konsumtionsliv att arbetet har rekommodifierats (att arbetet har blivit en vara igen alltså). Utifrån ungdomars (och vuxnas?) sociala vanor på webbcommunities (Facebook?), poängsystem för arbetskraftsinvandring och andra exempel ser Bauman en röd tråd som bör tas på allvar. Han skriver:
” alla kategorierna av människor, som skenbart är så olika, lockas, drivs eller tvingas till att lansera en attraktiv och begärlig vara och därmed till att anstränga sig så mycket de kan och med hjälp av de bästa medel som står till deras förfogande för att öka marknadsvärdet på de varor de säljer. Och den vara de uppmanas att bjuda ut, marknadsföra och sälja är sig själva.”
För att få en plats i dagens konsumtionssamhälle tvingas vi alltså förvandla oss till varor, dvs ”produkter som kan fånga uppmärksamheten och stimulera efterfrågan och kunder” som Bauman uttrycker det. Tänkvärda ord väl ägnade en meditation. Glappet mellan Philadelphiadeklarations stolta ambitioner till dagens konsumtionssamhälle känns stort. Mycket stort.