Vem är det som är extrem egentligen?

avatar

I ett rasande angrepp i gårdagens SvD utmålar PJ Anders Linder LO som en samling extrema och revolutionära socialister, åtminstone när det gäller frågan om vinst i välfärden. Linder skriver bland annat: ”Ännu har det inte gått upp för så många hur extrema kraven från LO och partivänstern är. Deras ambition är inte att rätta till, justera och balansera; de vill riva upp med rötterna och välta över ända.”

Vad PJ Anders Linder däremot inte skriver något om är att LO-kongressens ståndpunkt i frågan om vinster i välfärden långt ifrån är extrem, vare sig om man lyssnar till vad svenska folket tycker eller om man ser sig om och jämför med hur det ser ut i andra länder.

I början av maj i år publicerades exempelvis en opinionsundersökning som visar att cirka 80 procent av svenskarna anser att vinster i välfärdssektorn ska återinvesteras i verksamheten och inte delas ut som vinst (se även en tidigare undersökning av Lärarnas Tidning).

PJ Anders Linder tillhör dessutom inte själv, hur mycket han än vill det, någon politisk ”mittfåra”. Istället befinner han sig väldigt långt ut på ena kanten, detta i synnerhet när man jämför med vad Linders konservativa och borgerliga kollegor ute i Europa anser i frågan.

I Storbritannien försökte exempelvis David Cameron införa ett system som hämtade inspiration från det svenska ”skolpengssystemet”, med den lilla skillnaden att Camerons regeringskollegor ansåg det allt för ”extremt” att tillåta vinstdriven skolverksamhet. Detta riskerade att skapa stora sociala klyftor och dessutom långsiktigt försämra kunskapsnivån, ansåg man. Idag är det bara Sverige och Chile som tillåter vinstdrivna skolor.

I alla andra jämförbara länder har man någon form av vinstbegränsning. Det gäller exemeplvis i Holland, Belgien, Norge, Danmark och i Finland. Och där är det knappast några revolutionära socialister som drivit på i frågan. Oftast har det handlat om politiker med borgerlig värdegrund, som till skillnad från PJ Anders Linder insett att marknadsekonomin faktiskt har sina begränsningar.

När man jämför Sverige med andra länder visar det sig att vi är det land som har gått fram snabbast när det gäller att avreglera och privatisera (se exempelvis en internationell jämförelse av den högerinriktade amerikanska tankesmedjan The Heritage Foundation). Ja, det hela har gått så snabbt att några djupare analyser och utvärderingar inte hunnits med. Detta framkom också med önskvärd tydlighet när en rad initierade välfärdsforskare nyligen, på uppdrag av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) i antologin Konkurrensens konsekvenser, gick igenom forskningsläget.

Men SNS-forskarna var varken ensamma eller ens först med sina slutsatser. Forskarna Sverker Sörlin och Jesper Meijling förmedlade exempelvis, i början av förra året på DN-debatt, ungefär samma kunskap:

Gemensamt för dessa statliga och kommunala marknadsexperiment är att de initieras uppifrån och begränsar sig till upphandlings- eller auktioneringsförfaranden. Eller att rätter till offentliga tillgångar helt enkelt delas ut, inte sällan i en juridisk gråzon. /…/ Gemensamt är också att det handlar om experiment i stor skala, chanstagningar, varför vi uppmanas ha tålamod med misslyckanden. Resultaten är på flera områden oroväckande, och inte i linje med de uttalade försäkringarna också ett eller två årtionden efter marknadiseringen: elsystemets prissättning, järnvägssystemets funktionalitet, kunskapsnivån i skolan.”

I maj förra året var det den socialliberale idédebattören Göran Rosenbergs tur att uttala det som de flesta av oss nu – förutom möjligen PJ Anders Linder, några enskilda storstadspolitiker och den privata tjänstebranschen – tycks ha insett. I en mycket läsvärd text på DN:s ledarsida skriver Rosenberg:

”Sverige är i dag det land i Europa som förmodligen gått längst i avreglering och privatisering av offentligt finansierade verksamheter. Det har fått till följd att det i Sverige är vinstdrivande affärsföretag som i allt högre grad utför myndighetsuppgifter. Exempelvis har vi anförtrott åt vinstdrivna skolor myndighetsuppgiften att sätta betyg på våra barn, samtidigt som vi gett dem ett affärsintresse av att locka till sig så många elever som möjligt, vilket fått till följd att skolor satt höga betyg för att locka till sig fler elever.”

Man kan på goda grunder ifrågasätta om synen på vinst i välfärden överhuvudtaget är en höger-vänsterfråga. Lyssnar man exempelvis till liberalen och DN-krönikören Henrik Berggren framkommer att det knappast krävs en socialistisk grundsyn för att inse att den utveckling vi haft de senaste åren i vårt land faktiskt är extrem. Så här skrev Berggren nyligen i en läsvärd DN-krönika:

”… Sverige är ett mycket mer extremt land än vad vi själva inser. Lösningen har blivit en total kantring från stat till marknadslösningar. I stället för att satsa på icke vinstdrivande alternativ in­fördes successivt inte bara vinst utan också marknadstänkande inom hela den offentliga sektorn. /…/Marknaden är bra på många sätt, men den bygger på en endimensionell bild av människan. Därför måste det finnas sektorer som styrs av andra drivkrafter, till exempel professionellt ansvar och medmänsklighet. År 1989 kollapsade ett system därför att staten ätit upp marknaden. Vi löper den motsatta risken.

Summa summarum: För att förstå PJ Anders Linders bombastiska anklagelser om ”extremism” måste man nog använda sig av det kända ordspråket: ”Det du säger om andra säger mer om dig själv än om andra…” Så brukar det ofta vara när någon debattör tar i och larmar så att det osar svavel. Är det måntro för att dölja sin egen extrema marknadsfundamentalism som PJ Anders Linder tar i så att han nästan spricker?

**********************

Bloggat:  Löntagarbloggen om ungersk polis, Ola Möller om en romans, Kulturbloggen om den pågående Almedalsveckan, Solrosuppropet om alla de ”enskilda fallen” i sjukförsäkringen, Alliansfritt Sverige om yrkesprogrammen, Göran Johansson om gymnasiereformen, Martin Moberg om att bemöta högerkrafterna

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, SVd4, SvD5