Så har vi fått ännu en bekräftelse på ett Sverige där klyftorna växer. Idag presenterar LO en rapport om semestervanor med särskild analys av SCB:s statistik uppdelad på samhällsklasser. Som i många andra fall är diagrammen en skarp och slående bekräftelse av en utveckling som går i helt fel riktning. Och riktigt beklämmande är det påminnas om det rapporten slår fast:
Den grupp som har de lägsta lönerna, sämsta anställningsformerna, mest obekväma arbetstiderna och tyngsta jobben är även de som har sämst möjligheter att förgylla sin semester med ett fritidshus eller semesterresa.
Semestervanorna följer ett glasklart klassmönster. Av samtliga arbetare är det 32 procent som varken har gjort en semesterresa eller har tillgång till ett fritidshus. Det gäller framförallt gruppen ej facklärda arbetare där 36 procent varken har gjort en semesterresa eller har fritidshus. Men även i tjänstemannagrupper finns det många som varken gjort en semesterresa eller har fritidshus. Framförallt gäller detta de lägre tjänstemännen. Var fjärd tjänsteman i den gruppen, 24 procent, har varken har gjort en semesterresa eller har fritidshus.
Rapporten visar en dyster, långsiktig utveckling. De senaste fyra åren har andelen arbetare som varken har gjort en semesterresa eller har tillgång till fritidshus ökat med fem procentenheter, från 27 procent år 2007 till 32 procent år 2011. Mest har den ökat för ej facklärda arbetarna, från 29 procent år 2007 till 36 procent år 2011. En ökning med sju procentenheter.
Det skiljer också mellan män och kvinnor. Där finns dock skillnaderna mest uttalade när det gäller tjänstemannagrupper. Bland arbetare är det 32 procent av såväl kvinnor som män som varken gjort en semesterresa eller har tillgång till fritidshus. Bland tjänstemännen är det 16 procent av kvinnorna och 13 procent av männen. Den senaste uppgiften hittar rapporten en förklaring i att löneskillnaderna är hela 8 000 kronor per månad i de grupperna.
Rapporten är förstås oerhört viktig i sig. Lägger man dessutom ihop den i ett mönster med andra förhållanden i arbetslivet blir det ännu värre. Så sent som förra veckan kom LO med en rapport om friheter och förmåner på jobbet. Om jag satsar en peng på att de grupper som i den rapporten har sämst villkor också är de grupper som har sämst möjligheter till en bra semester, satsar du emot?
Det finns ett starkt stöd i Sverige för att vi ska gå en motsatt väg. I stället för ökade skillnader måste klyftorna minska. Visst kan man säkert vända och vrida på resultatet och spekulera om egna val och andra prioriteringar. För enskilda hushåll och löntagare kan det säkert gälla. Det går alltid att hitta undantag. Men i stort borde LOs rapporter om både semestervanor och friheter och förmåner på jobbet vara en rejält skrällande väckarklocka i öronen på makthavare av olika slag. Klassamhället lever i högsta grad, utan att ställa krav på att själv ta semester.