LO-kongressen är på väg att avslutas. I skrivande stund håller Wanja Lundby-Wedin sitt tacktal. Under dagen har facklig-politisk samverkan debatterats. Nyligen har kongressen sagt att LO ska verka för en a-kassa som ger 90-procent. Ett trafikpolitiskt program ska tas fram, klimat- och miljöpolitiken ska prioriteras. Dagen gav också beslut om papperslösas skola och sjukvård, avskaffa monarkin och mycket annat. Besluten har strömmat ut från de samlade ombuden sedan i fredags.
En ny ledning med Karl-Petter Thorwaldsson i spetsen har valts. Det är en kongress som har ”levererat”. Det är också en kongress som startade i mediala bilder om splittring men som uppvisat oerhört stark tilltro till möjligheterna och nödvändigheten av samarbete och enighet.
Ibland glömmer man vad besluten egentligen kommer ifrån. En kongress med sina ombud, styrelseutlåtanden och motionsbehandlingar föds ur människors vardag och verklighet. Runt om i landet tycker LO-medlemmar till över brister i välfärden och brister på arbetsplatsen. Upplevelser, ilska och konstruktiva idéer blir till texter med förslag. En och en halv miljon medlemmar i 14 förbund väljer ombud som före kongressen har pratat med sina medlemmar och förtroendevalda. Allt detta ”kokar ner” till krav och beslut. Till något, som, med sina fel och brister, är demokrati i dess härligaste mening i en stor organisation.
Alla organisationer behöver utvecklas och förnyas med sin tid. Så också facket och där har kritiker inte sällan sina poänger. Men det grundläggande som handlar om att slåss för bättre villkor kan aldrig och kommer aldrig att bli ”mossigt” eller ”förlegat”. Även om andra krafter gärna skulle se en sådan utveckling. De tongångarna talar gärna om att makten ska flyttas ”från facket till enskilda”. Det är ofta samma röster som vill att den facklig-politiska samverkan ska avbrytas. Minns att de röstarna har ett syfte. Att få fackföreningsrörelsen försvagad.
Igår höll Karl-Petter Thorwaldsson sitt stora linjetal. Utgångspunkten var makten.
”Det som slutligen bestämmer relationen mellan enarbetsgivare och en anställd handlar om detta. Det måste vi våga prata om. När arbetslösheten ökar, ökar också arbetsgivarnas makt. När a-kassan undermineras sker detsamma. När anställningsformerna blir mer otrygga stärks arbetsgivarnas makt .När vårt medlemsantal och organisationsgrad sjunker minskar våra möjligheter att ställa rimliga krav”
Talet är viktigt för inriktningen av LOs fortsatta arbete. Jämställdheten, kampen mot arbetslöshet och för en verkligt full sysselsättning och inte minst utvecklingen av det fackliga arbetet finns där. Det facklig-politiska samarbetet. Men också signalen om ett tuffare LO och om ett LO som en konstruktiv kraft i samhällsdebatten som har blicken riktad framåt. Betoning av sammanhållningen. Medvetenheten om att arbetsgivarna vässar sig.
Nu är kongressen avslutad. Ombuden åker hemåt och kommer garanterat redan i morgon att börja jobba i sin vardag med facklig organisering. Eller som ”Kålle” uttrycker det i slutet av sitt tal:
”Därför är min uppmaning till er: Lyssna. Tala. Delta. Kräv. Föreslå . Reagera. Protestera. Motverka. Medverka. Förändra. Studiecirkla, Diskutera. Utveckla. Kämpa. Förhandla. Agera. Det är vad vi gör som får betydelse.”