Ibland gör politiska debattörer pinsamma logiska kullerbyttor för att försvara det bolag de får betalt ifrån. Ett sådant exempel är Maria Ludvigsson i dagens SvD. För henne handlar den växande barnfattigdomen, som Rädda Barnens rapporter synliggör, inte alls om de stora sociala nedskärningar som alliansen gjort i a-kassa, sjukförsäkring, arbetsmarknadspolitik m.m.
Att det framför allt är barn till sjuka och arbetslösa som blivit fattigare har alltså inget med nu rådande politik att göra, tycks hon anse. Nej, problemet är istället att vi haft för mycket generella välfärdsinsatser, inskärper Ludvigsson. Lösningen för henne heter istället ”social rörlighet”, dvs. en uppmaning till den som är fattig att ”ta sig själv i kragen och skaffa sig en yrkeskarriär!”
När man på detta sätt börjat individualisera strukturella problem är det inte långt kvar till ett uppblåst moraliserande över dem som har det svårt. Detta är historiskt, i och för sig, inte något ovanligt förhållningssätt hos högerideologer. Men Ludvigssons debattstil måste väl ändå anses som märkligt ”omodern”, inte minst sett i ljuset av att högern just nu är i färd med att skriva om sin egen historia och (åtminstone retoriskt) distansera sig från denna typ av självgod översittarattityd.
Lika underligt är det att lyssna till statsminister Reinfeldts undanflykter i frågan om den växande barnfattigdomen. Han hävdade exempelvis igår att Rädda Barnens rapport inte kan tas på allvar därför att den bygger på siffror från 2009, som ju var ett riktigt krisår. Att Reinfeldt inte ens reflekterar över att det kanske är just sådana krisår som hans nedskärningar i a-kassan får mest brutal betydelse känns långt ifrån det ”ödmjuka förhållningssätt” han annars brukar berömma sig själv om att besitta.
Istället vevar Reinfeldt på och beskyller Rädda Barnen för att stå för en ”bidragspolitik”. Lite magstark blir detta, eftersom de flesta av oss ju vet att hans egna nedskärningar i trygghetssystemen bidragit till att många arbetslösa och sjuka tvingas söka just bidrag, dvs. socialbidrag (försörjningsstöd). Genom att skära ned i vårt offentliga försäkringsskydd har hans regering fått bidragsstaten att växa. Att Reinfeldt är så offensiv i denna fråga kanske handlar om att han faktiskt i grunden känner sig hotad av Rädda Barnens nedslående siffror?
Just nu verkar borgerliga debattörer och politiker på bred front syssla med en och samma lek, nämligen ”blame game” eller ”Svarte Petter”. De problem vi ser har inget med dem eller deras politik att göra. Nej, det är alltid någon annan som vridit till siffrorna eller ställt till det.
Ett tecken på att alliansens ”blame game” troligen inte kommer att hålla i längden är möjligen de senaste opinionssiffrorna. Ska allianspolitikerna ha någon chans i valet 2014 får de nog ta sig själva i kragen. Att se sig själv i andra och att skylla ifrån sig på andra är trots allt två helt olika saker. Det första är grunden i en framgångsrik politik, medan det senare i grunden är en krisreaktion.
****************************
Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SVD6, SVD7, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, AB1, AB2
Bloggat: Peter Andersson, Martin Moberg, Leine Johansson, Göran Johansson, Roger Jönnsson, Reflektioner Allteftersom, Ulla Andersson, Marlene Burwick, Thomas Böhlmark, Annarkia, Alliansfritt, Rasmus Lenefors, Mitt i Steget, Gabrielles blogg, Peter Högberg, Robert Björkenvall