Om det inte varit för den högtidliga inramningen skulle man kunnat tro att sällskapet hade samlats för en bingokväll. Men detta var inte någon av Kungsholmens bingohallar. De av deltagarna som många år efteråt erinrade sig mötet skulle enbart minnas ängsligheten.
De mörka träpanelerna och de auktoritära sekelskiftsmöblerna bildade en sällsam relief till de diskussioner som påbörjats. För en utomstående betraktare kunde det hela verka en smula komiskt. Det hade det också varit om frågans natur inte varit av stor betydelse. Villkoren för Sveriges anslutning till europakten var på agendan. Riksdagens EU-nämnd var samlad. Statsministern skulle resa till Bryssel.
Egentligen skulle europakten kunnat avfärdas som feltänkt. Därom kunde de flesta med intresse för ekonomiska och politiska sammanhang enas. Från Europafacket till finanspatronen Soros, från IMF till Financial Times och Dalademokratens ledare sades ungefär samma sak. Skall Europa ta sig ur krisen krävs tillväxt och jobb. Inte mer åtstramningar och ytterligare disciplin (för detta hade man redan prövat). Men Europas stats- och regeringschefer lyssnade inte på det örat.
Den tyske kanslern Angela Merkel ville annorlunda. Om alla europeiska ekonomier blir som Tyskland kommer allt bli frid och fröjd tänkte hon. Ty den som har störst ekonomi tillhör också makten och härligheten. Och i Europa bestämde Angela Merkel. Hennes vilja och ord var kontinentens lag.
I Sverige hade man några år tidigare folkomröstat om deltagande i eurosamarbetet. Folket hade röstat nej. Och inte hade stödet för den gemensamma valutan tilltagit i omfattning sedan dess. Tvärtom. Den som sökte svenska euroförespråkare fick leta länge.
Men, som sagt, ängsligheten bland de svenska politikerna var stor. Tänk om Sverige skulle förlora inflytande! Vore det inte ansvarslöst att stå utanför? Och pakten handlade ju om ett överstatligt ramverk för finanspolitiken, skulle det inte kunna uppfattas som man var emot ordning och reda i statsbudgeten om Sverige stod utanför? Någon hävdade också att enbart busarna skulle stå utanför. Skulle Sverige vara med busarna?
När vi verkligen förstår en berättelse är det inte enbart en framgång för oss själva. Känslan av förståelse kan vara bedräglig. För en vinnande berättelse är framförallt en framgång för den som fått oss att förstå världen på ett visst sätt. Den som får sitt perspektiv berättat vinner en viktig delseger. I Sverige hade statsminister Reinfeldt vunnit just en sådan delseger.
I Sverige diskuterades inte europaktens vara eller icke-vara. Inte heller pratade man om vad som verkligen borde göras åt krisen i Europa. Här diskuterades frågan om inflytande och ansvar.
Inte heller den närmare innebörden av inflytandet talades det mycket om. Statsministern sade sig vara nöjd om han kunde få delta på ett årligt möte med eurozonens stats- och regeringschefer. (och med det tycktes även majoriteten vara nöjd). Han sade sig även vara tillfreds med den överenskommelse som låg på EU-nämndens bord (det fjärde utkastet).
Vad statsministern däremot inte sade något om, var att en sådan närvaro även krävde att Sverige förpliktigade sig till någon del av europaktens materiella regler. Detta krockade med ett annat villkor som statsministern själv, liksom oppositionen, lyft fram som avgörande för svenskt deltagande. Europakten får inte innebära några förpliktelser för svenskt vidkommande. Statsministern var inte sann mot alla sina ord. Bara de som passade (att statsministern i ett femte utkast skulle få möjlighet att delta i ett årligt möte utan att Sverige behövde förpliktiga sig förändrade läget något, men det visste ingen då det begav sig).
Men vad ligger i begreppet inflytande? Varför skulle Sverige, som inte ens var med i föreningen euro, få något att säga till om? Inte ens de länder som var med i föreningen tyckte ju sig ha något inflytande att tala om. Eurons regler dikterades av Tyskland.
Och var det själva närvaron som var viktig? Hur skulle det bli med yttrande- och rösträtt? Skulle man överhuvudtaget få sitta vid samma bord som medlemmarna? Det svenska dilemmat hade liknats vid ett barnbordsproblem. Skulle det barnbord där statsministern skulle sitta vara i direkt anslutning till vuxenbordet? Skulle den svenske statsministern rent av få sitta vid vuxenbordet? Om än med plastbestick och haklapp? Eller skulle man rent av hamna i ett annat rum?
Ja, statsministern hade verkligen lyckats. Ty den som definierar perspektivet i den vinnande berättelsen avgör vad som diskuteras. Statsministern hävdade myndigt att det vore ansvarslöst att inte hjälpa de europeiska stats- och regeringscheferna i deras eurodilemma. Ingen vågade säga emot, för inget är så åtråvärt som ansvar. Bättre att säga ja tack till en feltänkt pakt än att utsättas för misstanken om ansvarslöshet.
Långt senare, när historien skrevs, skulle det konstateras att mötet i riksdagens EU-nämnd verkligen var en märklig historia. De samtida tycktes aldrig förmå sig att lyfta blicken. Eurokrisens orsaker var så pass sammansatta och dess förlopp så komplicerade så att det var svårt för dem som levde mitt i det att få någon verklig överblick – som alltid i historien. Det som efteråt kom att framstå som olika skeenden i en ganska enhetlig kris för kapitalismen var för dem som levde mitt i det ett pärlband av skilda händelser som flöt in och ur varandra. Allt medan man i svenska riksdagen ängsligt diskuterade var statsministerns barnbord skulle stå.
* inlägget är en del av högtidlighållandet av Strindbergåret 2012