Shakespeare formulerade det väl: ”What’s in a name? That which we call a rose By any other name would smell as sweet.” Alltså, vad ligger i ett ord eller namn?
Ett ord som verkligen ligger i tiden (inte minst det senaste numret av den socialdemokratiska idétidsskriften Tiden) är ”berättelsen”. ”Ropen skalla, ny berättelse för alla” ekar det genom svensk socialdemokrati. Överallt pratas det om en behovet av en ny socialdemokratisk berättelse – som dessutom måste vara modern och relevant.
Men, what’s in a name? Vad är berättelsens komponenter? Hur byggs en trovärdig och intressant berättelse? Vad är en berättelse? Och… det i sammanhanget viktiga. Vad är den socialdemokratiska berättelsen? Finns det en sådan? Och behövs det en ny?
Men låt mig inledningsvis göra det hela än mer besvärligt. Jag tror att socialdemokratin består av flera parallella berättelser. Låt mig nämna några av de viktigaste a) berättelsen om politikens företräde framför ekonomin, b) berättelsen om acceptansen av marknadsekonomin, c) berättelsen om det gemensammas företräde (flera av berättelserna har jag behandlat tidigare här på LO-bloggen, men det finns säkert fler).
Tillsammans gick alla berättelser upp i en större enhet. Folkhemmet var den samlade berättelsen om den socialdemokratiska reformpolitiken. Folkhemsmetaforens inflytande går inte att överskatta. Rangordnar man politiska metaforer i Sverige vinner folkhemmet med hästlängder. Moderaternas ”utanförskapet” må ha varit vinnande en tid. Men till folkhemmets bildspråk är det långt.
Efter Olof Palme försvann folkhemmet långsamt som levande berättelse ur socialdemokratins retorik. Långsamt försköts folkhemmet till arbetarrörelsens museum. Även om Göran Persson emellanåt hördes prata om folkhemmet så var det mest som ett historiens eko. Borgerligheten och arbetsgivarna firade med välkyld champagne när folkhemsmetaforen sattes i frysen.
Grundstommarna i berättelsens arkitektur mejslade Aristotles fram för över 3000 år sedan. Det är alltså inga nyheter. Berättelser ger mening och sammanhang. Genom berättelsen struktureras olika händelser till en enhet. Berättelsen tar oss från obalans till balans, från problem till lösning (i bästa fall), men också från meningslöshet till mening. Berättelsen förklarar och motiverar. Ytterst handlar berättelser om krafter och känslor inom var och en av oss.
Att bygga en vinnande berättelse är svårt. Det är många komponenter som ska på plats. Förutom en början och ett slut, ska det finnas motkrafter, mål, aktörer med mera. I de flesta berättelser finns en huvudrollsinnehavare. För att en berättelse ska fungera krävs vissa egenskaper hos huvudrollsinnehavaren.
Låt oss för en stund göra socialdemokratin till huvudrollsinnehavare i berättelsen om det svenska samhället. I tanken kan du ha en karaktär från en film eller TV-serie. Här är några exempel på de förväntningar man kan ha.
Socialdemokratin måste ha vilja. Utan vilja blir huvudrollsinnehavaren ointressant. Viljestyrkan är nödvändig för att upprätthålla fokus på de politiska målen och för att agera. Den tidigare socialdemokratin hade en tydlig vilja när samhället skulle omdanas. Viljekraften var stor vid rösträttsreformen och upprättandet av välfärdsprogrammen. Viljan hos de arbetstagare som genom facklig samverkan fick ut en del av mervärdet i produktionen kan inte heller underskattas.
Socialdemokratin måste ha en vision. På film innebär detta att man ska kunna fråga huvudrollsinnehavaren vad han vill. Svaret ska då vara – idag vill jag ha X, nästa vecka vill jag ha Y, men i slutändan vill jag ha Z. Den som smyger upp till socialdemokratin och undrande viskar i dess öra vad den egentligen vill, kommer sannolikt att få ett ganska osammanhängande svar. Visionerna inom socialdemokratin sammanfattades tidigare under folkhemmets tak – jämlikhet, frihet och rättvisa. Orden finns kvar, men låter de likadant i dagens Sverige?
Socialdemokratin ska kunna förverkliga sin vision. Orsaken är enkel. På film tappar tittarna intresset för en karaktär som saknar alla möjligheter att fullgöra sina önskningar. Det som ska uppnås måste rymmas inom det möjligas ramar. Den tidigare socialdemokratin delade därför upp reformpolitiken i olika delmål. Mål som var för sig var möjliga att uppnå och som på längre sikt bidrog till att uppnå långsiktiga visioner. Detta brukar kallas funktionssocialismen.
Socialdemokratin måste vara empatisk. Det betyder inte med nödvändighet att alla ska uppleva den som sympatisk. Människor ska känna med socialdemokratin. Omedvetet ska alla känna att ”socialdemokratin handlar om mig”. Socialdemokratin vill samma saker som jag. Jag känner med socialdemokratin. Detta är svårt. Och det är sannolikt det som ligger i kravet på socialdemokratin som relevant. Tidigare generationers socialdemokrater lyckades med detta. De hittade den nerv i folksjälen som gav sitt stöd för gemensamma välfärdsprojekt.
Men hur ska en ny socialdemokratisk berättelse formuleras? Personligen tror jag inte att det behövs en ny berättelse. Vad som behövs är en sammanhängande berättelse som är meningsfull och som innehåller alla nödvändiga komponenter. Folkhemmet bör tas ut ur frysen.
Den nya socialdemokratiska bör vara Det Gröna Folkhemmet. I det gröna folkhemmet, liksom i Per-Albins folkhem, bör grundvalarna vara gemensamheten och samkänslan. Precis som tidigare ska råda likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Vad som är nytt är balansen med miljön. Ett uthålligt folkhem i ekonomisk och social mening kräver också gemensamhet och samkänsla med naturen. Folkhemmet måste kompletteras och byggas ut till att omfatta kommande generationer.
Till det gröna folkhemmet måste det läggas vilja och vision. Kanske skall Sverige vara oavhängigt av fossilt bränsle inom 20 år? Berättelsen måste göras empatisk. Dessutom måste det gröna folkhemmet återuppliva, ibland också ompröva, tidigare delberättelser. Att i detalj mejsla ut allt detta låter sig dock inte göras i en blogg. Jag får återkomma till temat.