I tisdags förra veckan ställde LOs ordförande Wanja Lundby-Wedin en ytterst relevant fråga på Svenska Dagbladets debattsida, motarbetar Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström strejkrätten?
Bakgrunden är uppgifter i den franska tidningen Le Monde om att Malmström var en av fyra kommissionärer som låg bakom en – för fackföreningsrörelsen olycklig – urvattning av de delar av kommissionens handlingsprogram för inre marknaden som behandlar fackliga rättigheter.
Kommissionens handlingsprogram består av 50 åtgärder för att fördjupa EUs inre marknad och presenterades onsdagen den 27 oktober. Bakgrunden är en rapport från den före detta kommissionären Mario Monti med förslag kring hur den inre marknaden ska kunna fortsätta utvecklas. Rapporten beställdes av kommissionens ordförande Barroso för att få fart på utvecklingen av den inre marknaden. Monti själv sammanfattar stämningen på följande sätt;
“The single market today is less popular than ever, while Europe needs it more than ever.”
Montis slutsats är att den inre marknaden inte kan utvecklas om man inte återigen lyckas skapa en bred uppslutning kring projektet. En av de grupper som måste vinnas tillbaka är den europeiska fackföreningsrörelsen, som traditionellt alltid stött EU som projekt och utvecklingen av den inre marknaden. Monti menar att domsluten i Laval och Viking fallen har lett till en misstro mot EU. För att vinna över fackföreningsrörelsen menar Monti att den obalans som skapats mellan grundläggande fackliga rättigheter och EUs ekonomiska friheter måste rättas till. Om detta inte sker menar Monti att det kommer blir svårt att få ett brett stöd för inre marknadsprojektet.
Det var därför helt i linje med Mario Montis rekommendationer att det utkast till ”Single Market Act” som diskuterades i kommissionen innehöll konkreta förslag för att stärka strejkrätten. Dessa förslag försvann dock under det sista mötet bland EUs 27 kommissionärer. Enligt Le Monde (28/10-2010) stoppades förslaget om förstärkt strejkrätt då Cecilia Malmström och ytterligare tre kommissionärer gick emot förslaget med argumentet att EU inte har så mycket att bidra med på det sociala området och i synnerhet inte om det handlar om att skydda strejkrätten.
Detta är ett mycket anmärkningsvärt resonemang. Innan EU-domstolen i Laval och Vikingfallen inskränkte strejkrätten hade resonemanget varit intellektuellt hederligt men så är inte längre fallet. Den senaste tidens utslag i EU-domstolen visar med tydlighet att strejkrätten enligt nuvarande rättspraxis är underordnad de ekonomiska friheterna. Ska den nationella strejkrätten skyddas krävs politiska beslut på EU-nivå som kan ändra nuvarande rättspraxis. Förslaget om förstärkt strejkrätt skulle innebära ett litet men viktigt steg i rätt riktning.
Hur reagerar då Malmström på Le Mondes påstående? Jo i torsdags förra veckan låter hon via sin pressekreterare meddela att uppgifterna stämmer. Malmström menar att strejkrätten skyddas i Lissabonfördraget och att inga övriga förändringar måste till.
Detta är precis som resonemanget Le Monde redogör för anmärkningsvärt för att komma från en kommissionär. Det är riktigt att fackliga rättigheter däribland strejkrätten är bättre skyddade i och med Lissabonfördraget, men skyddet gäller endast så länge facket följer EUs lagar och rättspraxis. Efter EU-domstolens utslag i Laval och Vikingfallen är det med andra ord en väldigt begränsad rättighet Malmström hänvisar till.
Till detta måste man också lägga domen i det tyska pensionsmålet. Målet är det första efter Lissabonfördragets ikraftträdande där man testar partsautonomin och den fria förhandlingsrättens ställning inom EU.
Resultatet i det tyska pensionsmålet är nedslående, med hänvisning till Lissabonfördraget underordnar EU-domstolen den i tysk grundlag skyddade partsautonomin ett EU-direktiv om offentlig upphandling. Detta är en direkt fortsättning på Laval och Viking domarna.
Att kommissionen sedan i sin handlingsplan presenterar det faktum att de avser att implementera Lissabonfördraget och dess rättighetsstadga som ett konkret förslag i en handlingsplan är snudd på provocerande. Att implementera fördraget och garantera dess efterlevnad år kommissionens huvuduppgift och kan knappast presenteras som en nyhet.
Nu inleds fyra månader av diskussion kring kommissionens förslag och utgången av denna kommer att bli av stor vikt för EU-samarbetet. Monti insåg att fackliga rättigheter måste stärkas i förhållande till de ekonomiska friheterna. Kommissionen har ännu inte förstått detta och resultatet riskerar att bli att stödet för EU undermineras, från fackligt håll finns det som Monti riktigt påpekade snart inga skäl att fortsätta stödja en fördjupning av samarbetet.
LO kommer tillsammans med fackliga kamrater i Sverige och övriga Europa delta aktivt i detta samråd. Vår förhoppning är att den reflexmässiga oro som Malmström och andra kommissionärer tycka ha gett utryck för kan stillas genom en aktiv dialog kring de problem som EU står inför. Vi vill precis som Malmström inte att EU ska reglera strejkrätten – men just därför behövs det en Montiförordning. Förordningen ska främst åstadkomma två saker, för det första ta ifrån EU-domstolen möjligheten att göra proportionalitetsbedömningar. EU består av 27 olika arbetsmarknadsmodeller och ska även fortsatt göra så. Om detta system ska fungera måste sådana bedömningar göras av den kompetenta instansen i medlemslandet där stridsåtgärden vidtas. För det andra måste tröskeln för vad som anses vara ett hinder mot den fria rörligheten höjas. Idag räcker det i princip med att en åtgärd potentiellt skulle kunna göra det mindre attraktivt för en näringsidkare från att vilja bedriva verksamhet i landet. Då syftet med en stridsåtgärd är att framkalla en ekonomisk skada för att förmå företaget att teckna ett kollektivavtal – inser det allra flesta att detta är en orimlig inskränkning av grundläggande fackliga rättigheter.
Om detta hoppas vi kunna föra en dialog både med Malmström och den svenska regeringen de kommande månaderna. För även om kommissionens handlingsprogram saknar konkreta löften, finns det öppningar som EUs institutioner kan använda sig av för att skapa en bättre balans mellan EUs ekonomiska friheter och grundläggande fackliga rättigheter. Det enda som måste till är den politiska viljan.
(Jag ber om ursäkt för detta något långa inlägg men hoppas att det givit eventuella läsare en bra förståelse för en fråga som vi kommer att få anledning att återkomma till vid flera tillfällen.)