I sak skiljer det inget i Svenskt Näringslivs syn på vad som ger bättre löner, oavsett om det är män eller kvinnor det handlar om. Budskapet från näringslivsorganisationen är att allt gott tillkommer alla om bara lönefrågan handlar om ett samtal mellan löntagare och chef, utan facklig inblandning. Tidigare har SN talat om denna sin drömmodell i generella termer. Idag skriver chefsekonomen Stefan Fölster i DN om att samma lösning också är den mest verksamma för jämställdheten. Det är med andra ord upp till var och en av landets förvärvsarbetande kvinnor att ”fixa till” jämställdheten.
Det är väl utmärkt om det finns en samsyn om målet. Fölster uttrycker det med beskrivningen att det ”År 2021 kan unga kvinnor i Stockholm gå om unga män i lön, om trenderna står sig. Det låter kanske bra jämfört med andra delar av landet men är ändå skamligt långsamt.”
Men när det kommer till åtgärderna ser Svenskt näringsliv, vid sidan av de individuella lönesättningarna, att privatiseringar av offentlig verksamhet är nyckeln till framgång. Fölster skriver: Tre fjärdedelar av verksamheten drivs ännu i offentlig regi. Det skulle också bli lättare för kvinnor som företagare om konkurrensutsättning gjordes mindre byråkratiskt och mer kvalitetsinriktat.
I lönerapporter som LO tar fram är utvecklingen tydlig. Det är fortfarande alltför stora löneskillnader mellan män och kvinnor. Den genomsnittliga månadslönen för kvinnor är 25 400 kronor och för män 30 000 kronor. Medellönen för kvinnor är således 4 700 kronor lägre än för män, drygt 100 kronor mindre jämfört med föregående år. Räknat i procent är nu medellönen för kvinnor 84,4 procent av medellönen för män. Det är en ökning med drygt en halv procentenhet jämfört med föregående år då motsvarande siffra var 83,8.
Räknat i procent motsvarar kvinnors medellön 88 procent av medellönen för män bland arbetare. På tjänstemannasidan motsvarar kvinnors medellön 79 procent av medellönen för män.
Löneskillnaderna är mindre inom offentlig sektor än inom privat sektor. Inom offentlig sektor är medellönen för kvinnor 97 procent av medellönen för män bland arbetare och 85 procent bland tjänstemän. Inom privat sektor är motsvarande siffror för 88 procent för arbetare och 79 procent för tjänstemän.
Mål och handling måste hålla ihop. De satsningar som har gjorts i avtalsrörelserna 2007-2010, har inneburit att lönerna ökat med drygt en procentenhet mer för kvinnor än för män bland såväl arbetare som tjänstemän. Bland arbetare ökade lönerna med 15,0 procent för kvinnor och med 13,8 procent för män och bland tjänstemän med 14,6 procent för kvinnor och 13,2 procent för män. Den framgångsvägen vill Stefan Fölster och Svenskt Näringsliv ersätta med ett system där det är upp till enskilda kvinnor (och gissningsvis även män…) att slåss för sina egna löneökningskronor.
Som av en händelse skriver också moderaterna Anna Kinberg Batra och Saila Quicklund på temat jämställdhet i dagens Brännpunkt. Där är jobbskatteavdraget den stora jämställdhetsfrågan. ”En mer jämställd jul” påstås nu kunna firas efter allianspartiernas regeringsår. Som svar på dessa skimrande beskrivningar finns verkligheten. LOs utredare Joa Bergold klädde för en tid sedan i Dagens arbete av den bild som man försöker ge av jämställdhetsframgångar.
Jobbskatteavdraget som skulle få kvinnor att vilja gå upp i arbetstid har varit verkningslöst. Fortfarande arbetar en stor andel kvinnor ofrivillig deltid. Privatiseringarna av vård, skola och omsorg, som skulle stärka kvinnor på arbetsmarknaden, har inte minskat lönegapet mellan mans- och kvinnodominerade branscher. Jämställdhetsbonusen i föräldraförsäkringen har inte ökat mäns uttag av
föräldrapenningen. De individinriktade lösningarna har inte fungerat.
Så kan också verkligheten beskrivas.
Fler som bloggat: Göran Johansson om moderat jämställdhetspolitik, Storstad om rödgrön rapport 2010, ”en tusenlapp mindre till kvinnor”.