Idag är det sex år sedan stridsåtgärderna mot Laval.
Den fackliga kampen mot makten är glömskans kamp mot minnet.
I maj 1931 stod fabrikerna i Ådalen stilla. Fabrikernas dån ersattes av lärkornas och bofinkarnas sång. Gräset låg grönt. I grusvägarnas diken stod vårblommorna i full prakt.
Det var som det är när det är som allra vackrast.
I det demonstrationståg som lämnade Frösön var det fler som aldrig kom tillbaka. I Lunde öppnade militären eld. Händelserna i Ådalen ristades in arbetarrörelsens självbild.
Men vart skulle demonstrationståget? Vart var man på väg?
I Lunde hade träbaronerna inlogerat brittiska och svenska strejkbrytare. Britterna hade anlitats för att hålla igång produktionen under den strejk som pågått i månader.
Med strejkbrytare hotade arbetsgivarna det fackliga löftet.
Tillsammans försäkrar vi att inte arbeta till lägre löner och sämre villkor än vad vi lovat varandra i kollektivavtalet. Det var mot strejkbrytarna man skulle demonstrera.
Mycket har förändrats, men mycket är som det var.
Arbetsgivarna i Ådalen styrdes av principer. För arbetsgivarnas är, och förblir, företagsledningsrätten och arbetsledningsrätten principfrågor.
När direktörerna i Svenskt Näringsliv idag, med EU-rätten, angriper våra avtal och fackliga friheter väger principerna tungt.
Idag handlar det inte bara om arbetsledningsrätten och företagsledningsrätten.
Till arbetsgivarnas principer kan nu också läggas om fri rörlighet för varor, tjänster och kapital.
En kulen och mörk novembermorgon 2004 inleddes en blockad i Vaxholm.
Blockaden riktade sig mot ett lettiskt företag som vägrat teckna kollektivavtal.
Den fackliga kampen vid bygget i Vaxholm handlade, nu som då, om vårt fackliga löfte.
Tillsammans lovar vi varandra att ingen skall arbeta till lägre löner och sämre villkor än vad som följer av kollektivavtalet.
Priset skulle pressas genom lägre löner. Svenskt Näringsliv ville pröva möjligheterna att använda billigare arbetskraft genom EU reglerna.
Det är det Lavaltvisten handlar om – vårt fackliga löfte och priset på arbete.
Händelserna i Vaxholm har av Svenskt Näringsliv och borgerlig media liknats vid protektionism.
Men kamrater, Svenskt Näringsliv och borgerlig media har fel.
I Europa står inte arbetstagare mot arbetstagare. Vi står samman i kampen mot arbetsgivare som vill konkurrera med lägre löner och sämre villkor.
Den som vill exploatera fattiga, och människor i nöd, vill alltid legitimera sitt handlande.
Plantageägare i den amerikanska södern menade att slavarna hade det bättre på bomullsfälten än i Afrikas djungel.
Den vita överklassen i Sydafrika menade att den svarta underklassen hade bättre i guldgruvorna än på de torra och magra åkerlapparna.
I dagens Sverige menar den borgerliga överklassen att det är bättre för lettiska arbetstagare här än som arbetslös i slitna ryska hyreskaserner.
Vi som arbetar fackligt kämpar inte bara mot arbetsgivarnas vilja att bestämma. Vi kämpar också mot glömskan.
Facket föddes ur ett löfte att inte arbeta till lägre löner och sämre villkor än vad vi lovat varandra i kollektivavtalet.
Tillsammans kan vi förhindra att arbetsgivaren skapar konkurrens om jobben med krav om sämre löner och lägre villkor.
Utan kollektivavtalen är vi utlämnade till marknaden och arbetsgivarnas intressen.
Det är det Lavaltvisten handlar om – vårt fackliga löfte och priset på arbete.
Vårt minne är gott, vi har inte glömt de händelser som skapat vår självbild.
Händelser som byggt vår gemensamma identitet.
Händelser där maktlöshet stått mot makt, rättvisa mot orättvisa, ofrihet mot frihet, jämlikhet mot ojämlikhet.
Händelser där vårt fackliga löfte har angripits.
Sundsvallsstrejken 1889, Storstrejken 1909, Ådalsstrejkerna 1931, gruvkonflikterna 1969 och Storlockouten 1980 är några av de händelser som format vår gemensamma identitet.
Händelserna i Vaxholm är idag en del av fackföreningsrörelsens självbild.
Vi drivs framåt av ilska över orättvisor och ojämlikhet
Vi drivs framåt av vårt krav att priset på arbete i kollektivavtalen ska gälla för alla som arbetar i Sverige.
Vi drivs framåt av samma ilska och krav som våra fackliga förfäder.
De ställde krav på rättvisa, de krävde sin rätt.
De bars fram av en av en idé om att en annan framtid var möjlig.
Vi har samma krav på rättvisa nu som då.
Vi har samma idé om en annan framtid.
Vi är, kamrater, alla en del i samma rörelse