Det var många vackra ord. Med verkstaden och de praktiska resultaten blev det mycket sämre. När den då nyvalde statsminister Reinfeldt läste upp regeringsförklaringen efter valet 2006 var budskapet glasklart:
Fler människor som kan och vill arbeta ska också ha möjligheter att försörja sig genom eget arbete, och få uppleva arbetsglädje och arbetsgemenskap under trygga villkor. Regeringens övergripande mål är att skapa förutsättningar för fler jobb i fler och växande företag och att därigenom bryta utanförskapet.
Igår kom arbetsförmedlingen med en ny rapport. I den skriver AF:
Arbetslösheten beräknas stiga från 7,6 procent år 2011, till 7,9 procent 2012 och 8,5 procent 2013. Sysselsättningen kommer att öka med 90 000 år 2011, men försvagas och vända till en minskning med 25 000 jobb år 2013.
25 000 färre jobb? Trots ett ihärdig tal om arbetslinjen så är den verkliga utvecklingen den motsatta. Förmedlingen pekar på att det främst är arbetssökande som är utrikes födda och personer med funktionsnedsättning som har det svårt, totalt cirka 220 000 personer som kommer att öka till 260 000 personer år 2013.
Jobben försvinner främst inom industrin, särskilt exportindustrin, eftersom den drabbas mest negativt av konjunkturnedgången i omvärlden. Nästan 25 000 industrijobb kan falla bort mellan år 2011 och 2012. Tillskottet av jobb från tjänstesektorerna halveras, från 71 000 år 2011 till 34 000 år 2012, och sysselsättningen inom byggnadsverksamheten upphör att öka.
Förvisso har en lågkonjunktur slagit mot världsekonomin. Sverige påverkas. Men utan att fästa sig vid att de reservationerna inte fanns i så särskilt uttalade i valpropagandan om jobblinjen kan man vara kritisk därför att regeringens insatser mot arbetslösheten helt har utgått från övertygelsen om att sådant som jobbskatteavdrag är nyckeln till fler jobb och lägre arbetslöshet. Samtidigt har den arbetsmarknadspolitik som vi av erfarenhet vet är verksam i stället försvagats. Med facit i handen, som arbetsförmedlingens rapport är en i raden av, kan vi slå fast det igen: Jobbpolitiken misslyckades.
LO har länge, tillsammans med andra, försökt få till stånd en omläggning av politiken. Det har handlat om en mer offensiv ekonomisk politik som stimulerar investeringar, om en politik med bland annat rimligare villkor i a-kassan som underlättar omställning i trygghet och som samtidigt håller upp människors köpkraft. Det har också varit i form av kritik mot avrustningen av arbetsmarknadspolitiken.
Så sent som denna vecka framförde LO-ekonomerna i sina analyser behovet av att stärka Sverige mer offensivt än vad som nu sker: LO-tidningen skriver om analysen att de tre skyddsvallar som ekonomerna betonar är en expansivare penningpolitik, aktiv finanspolitik och hårdare reglering av banksektorn. LO-ekonomerna pekar också på behovet av en tilläggsbudget om minst 15 miljarder kronor som kompletterar den alltför begränsade höstbudgeten. Där menar man att särskilt angelägna område är:
1. Höjda statsbidrag för att ge tryggare villkor för skola, vård och omsorg.
2. Omfattande ambitionshöjningar för den aktiva arbetsmarknadspolitiken.
3. En förstärkt arbetslöshetsförsäkring, med bättre inkomstskydd och lägre avgift.
I Dagens Arena utvecklade nyligen några LO-utredare vår syn på arbetsmarknadspolitiken. Det var dels en skarp kritik mot det Fas-tre-elände som varit en av nödlösningarna i regeringspolitiken. Men också konstruktiva förslag till bättre vägar till jobb och för att stärka arbetssökande. Man lyfte fram fyra typer av insatser som bevisat har fungerat, ”givet att de är väl utformade och kommer arbetssökande till del tidigt, utifrån individuella behov”. Utöver olika typer av subventionerade anställningar pekade man på:
1. Förmedlingsverksamhet. Studie- och yrkesvägledning, kartläggning av tidigare utbildning och erfarenheter och krav på kvalitativt jobbsökande är exempel på viktiga inslag i förmedlingsverksamheten. Det är också goda arbetsgivarkontakter.
2. Praktik. Praktikplatser av hög kvalitet fungerar i första hand för nytillträdande grupper med liten eller ingen arbetslivserfarenhet. För att få hög kvalitet på praktikplatser behövs dock tydliga krav på handledning och vad man ska lära sig.
3. Arbetsmarknadsutbildning. För en effektiv omskolning och omställning är arbetsmarknadsutbildningen ett centralt verktyg i arbetsmarknadspolitiken. Antalet platser, inklusive förberedande utbildning, är i dag alltför få.”
Arbetsförmedlingens rapport borde inte ha kunnat skrivas i ett Sverige som leds av en regering som har fått sitt mandat genom att tala om ”full sysselsättning” och ”arbetslinjen”. Den borde, kort sagt, inte finnas.
Mer att läsa: DN, SvD, Ekot, Ekot om tillväxten, LO-tidningen, SvD om arbetsförmedlingen,
Fler som bloggar: Jämlikhetsanden, Martin Moberg, Lennart Holmlund, Yrkesfolk för arbete, Göran Johansson, Parkstugan,