LOs avtalskrav inför årets långa avtalsrörelse handlar både om löner och om tryggare anställningar. De gemensamma kraven som lades fast innebär löneökningar med 3,5 procent räknat på avtalsområdets genomsnittsförtjänst, minst 860 kronor per månad och heltidsanställd. Avtalens lägstalöner höjs med minst 860 kronor.
För att fortsätta komma tillrätta med de ojämställda lönerna bestämde sig LO för att kräva en särskild jämställdhetspott på 100 kronor per heltidsanställd och månad som ska tillfalla avtalsområden med en genomsnittsförtjänst lägre än 22 400 kronor. På så sätt omfattas LO-förbundens kvinnodominerade avtalsområden. Hur potten fördelas på de olika avtalsområdena bestämmer respektive förbund.
Avtalskraven handlar också om de många gånger orimliga anställningsvillkoren på arbetsmarknaden. För att göra något åt detta, som för väldigt många innebär stor otrygghet, vill LO och dess förbund begränsa möjligheterna till visstidsanställning. I dag kan olika former av visstidsanställningar staplas på varandra och pågå upp till fem år. Det vill LO begränsa till maximalt två år.
På punkt efter punkt verkar betydelsen och det rätta i avtalskraven bekräftas. Om lönenivåer där arbetsgivarna som alltid har utgångspunkten att ”pengar inte finns” men där det motsatta visar sig när näringslivet själva uppskattar hur det kan bli med utdelningar till aktieägarna. Då är tonläget ett helt annat och mycket ljusare. Svenska folket vill se minskade löneklyftor. Det innebär inte att alla ska ha samma lön men däremot att klyftorna mellan grupper måste minska, inte som idag öka. Så sent som idag skriver tidningen Metro om hur löneskillnaderna har vuxit mellan arbetare och tjänstemän. Lönegapet har mer än fördubblats på 15 år och idag tjänar den genomsnittlige tjänstemannen 9.700 kronor mer än en arbetare. Området om trygghet handlar bland annat om hur väldigt många tvingas in en långa serier av vikariat och timanställningar med all den osäkerhet det medför. Nu har till och med EU tröttna på att den svenska regeringen
inte har gjort något åt detta. Trots det vägrar regeringen se något missbruk med reglerna och de magra förslagen till ny lagstiftning sågas av remissinstanserna.
Verkligheten tycks på punkt efter punkt ge LOs avtalskrav legitimitet. Det gäller förstås inte om de läsas av ögon på arbetsgivarnas företrädare som sedan sensommaren vill få fackliga krav för bättre villkor för medlemmarna att framstå som något intern viktigt för facken själva. Deras svar är hittills att det saknas pengar men samtidigt en underton i budskapet att det blir mer till alla bara lönen sätts mellan chef och arbetsgivare utan ”facklig inblandning”.
Här vet förstås alla löntagare, inte minst LO-förbundens medlemmar, hur deras vardag ser ut och hur angeläget det är med förändringar och förbättringar.
Mer att läsa: LOs rapport om löneskillnader, LO bilaga i LO-tidningen om avtalsrörelsen
Fler som bloggar: Göran Johansson, Camilla Wedin, Carola Andersson, Löntagarbloggen, Löntagarbloggen2,