Ibland får jag känslan av att politiken som nu är utgångspunkten för de som styr Sverige verkligen vill stimulera, inte minska, klyftor och ökade orättvisor. En förklaring kan vara ett ideologiskt genomslag för idéer som ser detta som en väg till ”det bästa” för alla. Klyftor antas peppa människor till framsteg. De som ligger efter gör en ”extrainsats” och når på så det det goda livet. Därmed gör det inget om de mest välsituerade får ännu mer. Det är kanske de tankegångarna som gör att det saknas vilja och förmåga att vända utvecklingen.
Under rubriken ”De rika klarar sig alltid” skriver idag IF Metalls ordförande Stefan Löfven och Handels ordförande Lars-Åke Häggström på Dagens Industris debattsida. De illustrerar de växande klyftorna med den girighet som gör att en VD i ett stort svenskt industriföretag idag tjänar lika mycket som 40 industriarbetare. 1990 var motsvarande förhållande en VD-lön på nio arbetare. De framhåller att det finns en annan väg än den som nu pläderas av Svenskt Näringsliv med lägre löner för unga, sämre anställningstrygghet, låga löneökningar och sämre villkor i övrigt för många. Reallöner och produktivitet hänger ihop. Det är, menar man, svårt att se exempel på att sjunkande reallöner har haft positiva effekter på tillväxten.
Därför behövs politiken, betonar man.
Politik är att vilja och det är bara genom politiken som vi kan vända utvecklingen bort från ökad ojämlikhet. Samhällsutvecklingen ska gynna det stora flertalet och inte en liten minoritet.
Direktörerna klarar sig alltid men för löntagarna behövs en politik som vill och har kraft att förändra. I kriser är det löntagarna som drabbas hårdast och därför behövs solidaritet och att vi bygger ut solidariskt finansierade lösningar i stället för den väg som vi nu rullar in på, där allt mer ska betalas ur löntagarnas egna fickor i stället för genom ett utbyggt välfärdssystem som finansieras av skatter efter bärkraft. ”Vi behöver bygga en ny och mer anständig kapitalism”, skriver Löfven och Häggström.
Marika Lindgren Åsbrink på bloggen Storstad har kalla fakta om hur girigheten och de växande klyftorna ser ut i Sverige år 2011.
Under den borgerliga regeringsperioden har den fattigaste tiondelen av befolkningen blivit 8,6 procent fattigare, vilket motsvarar 567 kronor i månaden. Samtidigt har den rikaste decilen ökat sina inkomster med 13,2 procent (exklusive kapitalinkomster), eller 4483 kronor i månaden.
Möjligen, men kanske inte troligt, finns en väckarklocka på ”direktörsspråk” som kanske förstås bättre av alliansregering och näringslivet än ord som traditionellt har fyllts av konkret innehåll av arbetarrörelsen. ”Solidaritet”, ”rättvisa” och ”tillsammans” exempelvis. Kanske blir det i stället uppgifter om att svenska företag nu halkar ner när länders näringsliv rankas om hur bra de är på sociala och miljömässiga ansvarstaganden, det som kallas Corporate Social Responsibility, som får en eller annan att tänka till. Uttryckt som att den utvecklingen motverkar goda affärer kanske kan vara en väckarklocka.
Oavsett detta är LO-tidningens tydliga artikel om ökade klyftor i Sverige där bilden till det här inlägget är hämtad något som gör Löfven/Häggströms debattinlägg oerhört angeläget.
Mer att läsa: Tidigare debattinlägg i DI av Pehr G Gyllenhammar på temat ”Gör upp med girigheten”, SvD om avtalsrörelsen, LOs bilaga till LO-tidningen om avtalsrörelsen,
Fler som bloggar: Storstad, Leines blogg, LO-bloggen, Kjell Rautio, om regeringens utförsäkringskedja, Camilla Wedin och Löntagarbloggen om avtalsrörelsen, Martin Moberg, LO-bloggen om höga aktieutdelningsprognoser