På helgerna, när tid gives, brukar jag ibland plocka fram litteratur som jag annars inte hinner med. Ofta genererar detta oväntade tankar. Idéer växer fram som till och med så småningom kan användas i jobbet. Så är det nästan alltid när jag öppnar en bok av Zygmunt Bauman. Han är en av de forskare som på allvar försöker analysera vad som kan sägas vara det ideologiska grundfundamentet för det västerländska samhällsbygget. I olika texter visar han exempelvis, på ett ovanligt målande och trovärdigt sätt, hur vårt huvudfokus stegvis skiftat från ”att arbeta” till ”att konsumera”.
Bauman anser att den ständigt ökande robotiseringen av det traditionella arbetet långsiktigt och obevekligen skapar fler och fler arbetslösa. Istället för att de nya teknologiska landvinningarna används till att underlätta tillvaron för oss tenderar de att driva upp konsumtionstakten ytterligare ett snäpp, menar Bauman. Denna mekanism tycks ligga inneboende i den moderna och ”flexibla kapitalismen”. Konsekvensen blir ett samhälle som systematiskt skapar ett växande antal som permanent blir stående utanför, arbetslösa och fattiggjorda.
Dessa ofrivilligt arbetslösa används sedan för att definera en tydligare kollektiv identitet. De arbetslösa utmönstras ur ”vi:et” och blir ”dom”; dom annorlunda. Dessa pekar vi sedan på och både den ena och andra etiketten klistras fast på dem. Den viktigaste anklagelsen som riktas mot dem är att arbetslösheten är deras eget fel. Utifrån detta kan de som fortfarande har kvar ett arbete rättfärdiga minskade anslag till de arbetslösa, eftersom det ju är de arbetslösas eget fel att de är arbetslösa.
På detta sätt individualiseras i grunden strukturella problem. Individualiseringen blir samtidigt en sammanhållande kraft som förhindrar och motverkar grundläggande och radikal samhällskritik, anser Bauman.
När jag försöker analysera det som just nu sker i vårt land kan jag ofta känna igen det mönster som Bauman försöker synliggöra. Problemet med höga sjuktal reduceras idag ofta till enskilda personers ”sjukskrivningsbenägenhet”. Arbetslösheten bekämpas bäst om de enskilda arbetslösa ges ekonomiska inictament, genom sänkta ersättningar och hårdare villkor, att själva ta sig ut ur sin situation. Så kan det exempelvis låta från det parti som uttryckligen strävar efter att bli ”samhällsbärande”.
De senaste decennierna har det dessutom vid varje lågkonjunktur, från ledande politiskt håll, dragits igång olika typer av kampanjer där arbetslösa själva genom nya former av ”starta-eget-bidrag” anmodas lösa sina sysselsättningsproblem. Lösningen på deras arbetslöshet är alltså att de blir egenföretagare. ”De är den nya tidens hjältar”, enligt en känd ledande politiker.
Men för enskilda personer kan det pris som följer av individualiseringen bli mycket högt. Sociologen Christer Johansson visar exempelvis i sin avhandling ”Den ofrivillige företagaren” på riskerna för s.k. överlevnadsföretagare (d.v.s. de som fått ”starta-eget-bidrag” för att undvika arbetslöshet). Denna typ av bidragsföretagare jämställer ofta företagarens jobb med en anställning, fast med ett tungt administrativt ansvar för den egna arbetssituationen. Oftast går det inte så bra.
En hel del ”bidragsföretagare” har blivit mer utsatta och skyddslösa än de trodde att de skulle bli. Bidragsföretagandet kan i värsta fall sluta med långtidssjukdom, psykisk och fysisk utbrändhet och i vissa fall livslång skuldsättning om företaget kraschar. ”Starta-eget-retoriken” genererar alltså en växande grupp ”fallna hjältar”, som ofta skäms så mycket över sitt misslyckande att de undviker att vittna om sin utsatta situation och sina erfarenheter. Denna bistra verklighet synliggörs med smärtsam tydlighet i Christer Johanssons avhandling.
”Bidragstagare” blir ”bidragsföretagare” som sedan återigen blir ”bidragstagare”. En ond cirkel som vi av allt att döma kommer att få se mer av den närmaste framtiden, om man ska tro Johansson. Medborgaren, omvandlad till entreprenör, får själv bära en allt större del av riskerna för sin framtida ohälsa och arbetslöshet.
Lovsången till Entreprenören följs allt för sällan av följdfrågan om vad som måste göras ifall drömmen spricker och allt går snett. En politiker med näsan i vindriktningen aktar sig noga för att förknippas med ”förlorarna” (bidragstagarna). Det är istället den nya och framgångsrika urbana medelklassen som skall vinnas.
Allt fler hänvisas därmed till den flexibla kapitalismens skuggsida, där det idag råder såväl medieskugga som brist på generell trygghet. Det selektiva och behovsprövade socialbidraget eller familj och vänner – i sämsta fall kriminella strukturer – får för dem istället träda in som alternativ välfärdsstat.
Av allt att döma kommer vi i framtiden, enligt Bauman och andra sociologer, att se en växande och till stor del osynliggjord underklass. Det handlar om en klass som dessutom ofta saknar självklara företrädare. Om de nu ens vill bli företrädda.
När vi, från fackligt håll, försöker förstå det nya och framväxande klassamhället kan vi förvisso använda oss av en hel del gamla och kända analysverktyg. Men utan tvivel måste vår ”verktygslåda” också ständigt förnyas och uppdateras. Annars kommer vi aldrig att klara av att ringa in vilka de viktiga drivkrafterna är som vi har att hantera. Här tror jag att vi kan och bör ta hjälp av en del idéer och perspektiv som formulerats av forskare som Zygmunt Bauman och Christer Johansson.
*****************************
OBS! Läs Martin Klepke om Euro-krisen i LO-tidningen!
Press: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, AB1, AB2, AB3
Bloggat: Ett Hjärta Rött om att vinstdriven vård håller sämre kvalitet Peter Johansson om partibidragen, Ola Möller om att ledsdna på sitt parti, HBT-sossen om kohandel, Johan Westerholm om att bli överraskad, Helena Ericson om att byta fot i politiken, Peter Högberg också om att ända sig, Thomas Böhlmark om politisk byteshandel, Tokmoderaten om ett parti som blir svårbegripligt