Regeringen har inte någon politik för att bekämpa arbetslösheten. Det är allvarligt. Att regeringen samtidigt tror att de har en politik som kan lösa arbetslösheten är än mer allvarligt.
Nyligen närvarade jag vid en konferens anordnad av Arbetsförmedlingen och SKL. Temat för dagen var ”En välfungerande och inkluderande arbetsmarknad?”. Publiken bestod främst av representanter för Sveriges olika kommuner tillsammans med representanter från fack och Försäkringskassan. Det bjöds på en kavalkad av goda exempel från kommuner och andra aktörer på hur man inom ramen för den bristande arbetsmarknadspolitiken försökte få långtidsarbetslösa till jobb.
Arbetsmarknadsdepartementet chockerade mest. Med stolthet redogjorde ansvarig tjänsteman för hur regeringen med moderaterna i spetsen hade reformerat arbetsmarknadspolitiken. Parollen har varit att det ska löna sig att arbeta.
Det främsta verktyget för att skapa denna lönsamhet har varit att sänka skatten med netto 100 miljarder kronor. För att finansiera sänkningen har bl.a. A-kassan och sjukförsäkringen genomgått alvarliga försämringar. Till detta kan läggas en arbetsmarknadspolitik med låg kvalité och felaktigt använda resurser.
Sammantaget har förändringarna skadat svensk arbetsmarknad allvarligt. Arbetslösheten börjar närma sig åtta procent, de grupper med störst svårigheter att åter ta sig till jobb erbjuds platser inom sysselsättningsgarantin, Fas3. Arbetsmarknadsministern Hillevi Engström framhärdar om hur nöjd hon är med resultaten av den förda politiken och i synnerhet med Fas 3. Det är anmärkningsvärt! Politiken måste ha större ambitioner än så. Många av dem som befinner sig i Jobb och utvecklings garantin behöver tidiga insatser och praktikplatser av god kvalité med en ersättning som går att leva på.
Ansvarig tjänsteman vid arbetsmarknadsdepartementet beskrev vidare att de drastiska försämringarna i A-kassan ska stimulera till att arbeta, moderaternas syn på arbetslösa som lata blev återigen tydlig. Man infördes bl.a. differentierade avgifter till a-kassan, där ett syfte var att facket skulle vara mer återhållsamma med lönekrav i branscher med hög arbetslöshet. A-kassan har också försämrats genom sänkta ersättningsnivåer, hårdare kvalificeringsvillkor och många små regelförändringar på kort tid. Sammantaget har förändringarna givit att det skiljer 359 kronor i avgift mellan den som har högst avgift till A-kassan jämfört med den som har lägst avgift för samma försäkring. En konsekvens är också att ca 500 000 medlemmar har lämnat A-kassorna. Trots att regeringens a-kassepolitikt har fått stark kritik av tunga forskare, senast i SvD, vidhåller arbetsmarknadsministern Hillevi Engström att förändringarna har haft betydelse för arbetsmarknaden.
I Europa råder ekonomisk instabilitet, Sverige kommer att påverkas, att möta en lågkonjunktur med en av Europas sämsta a-kassor och med en arbetsmarknadspolitik utan kvalité är mycket oroande. Att vi nu har en historiskt hög arbetslöshet beror naturligtvis inte på att människor inte finner det lönsamt att arbeta utan för att arbetsmarknadens fungerar dåligt.
Det krävs att regeringen agerar snabbt och förbättrar a-kassan med sänkta avgifter och välavvägda villkor för att främja rörlighet på arbetsmarknaden. Arbetsmarknadspolitiken måste stödja omställning genom kraftigt utbyggda satsningar på utbildning och subventionerade anställningar så att människor tillåts få en fot i på arbetsmarknaden. Nu krävs handling och en politik för jobb, det har inte regeringen.