Bidragstagare eller bidragsföretagare? En tuff frågeställning för allt fler…

avatar

Efter finanskrisen 2008, när arbetslösheten ökade som mest, hördes nervöst uppskruvade tongångar från båda sidor om blockgränsen om vikten av att satsa mer på småföretagandet. Både från höger (S-O Littorin) och vänster (Thomas Östros) kom olika förslag om att reglerna för ”starta-eget-bidraget” bör ändras för att möta den växande arbetslösheten, framför allt ungdomsarbetslösheten.

De ledande politikerna tycktes anse att arbete via löneanställning inte längre ensam kunde råda bot på krisen, i synnerhet inte för ungdomar. Lösningen blir då att individen själv i högre utsträckning förväntas generera ett arbete, i detta fall via s.k. bidragsföretagande (starta-eget-bidrag).

Arbete transformeras alltså allt mer från en kollektiv företeelse till en individuell sådan, en trend i det postindustriella samhället som bland annat analyserats av den amerikanske sociologen Richard Sennett. Arbete via löneanställning har fram tills nu varit centraliserat till några få arbetsgivare, medan arbetsskapandet – om man ska lyssna till många av politikens ”förnyare” – i högre grad i framtiden kommer att decentraliseras till individen själv.

Det är nog i ljuset av detta vi skall förstå den blocköverskridande småföretagarretoriken, där entreprenören upphöjs till ”vår tids hjälte”. Här finner vi också det ideologiska grundfundamentet för den nya centerledaren och näringsministern Annie Lööf.

Denna ”nybyggarretorik” har dock ett högt pris. För enskilda individer kan detta pris dessutom bli mycket högt. Sociologen Christer Johansson visar exempelvis i sin avhandling ”Den ofrivillige företagaren” på riskerna för s.k. överlevnadsföretagare (d.v.s. de som fått ”starta-eget-bidrag” för att undvika arbetslöshet). Denna typ av bidragsföretagare jämställer ofta företagarens jobb med en anställning, fast med ett tungt administrativt ansvar för den egna arbetssituationen. Oftast går det inte så bra.

En hel del bidragsföretagare har blivit mer utsatta och skyddslösa än de trodde att de skulle bli. Bidragsföretagandet kan i värsta fall sluta med långtidssjukdom, psykisk och fysisk utbrändhet och i vissa fall livslång skuldsättning om företaget kraschar. ”Starta-eget-retoriken” genererar alltså en växande grupp ”fallna hjältar”, som ofta skäms så mycket över sitt misslyckande att de undviker att vittna om sin utsatta situation och sina erfarenheter. Denna bistra verklighet synliggörs med smärtsam tydlighet i Christer Johanssons avhandling.

”Bidragstagare” blir ”bidragsföretagare” som sedan återigen blir ”bidragstagare”. En ond cirkel som vi av allt att döma kommer att få se mer av den närmaste framtiden, om man ska tro Johansson. Medborgaren, omvandlad till entreprenör, får själv bära en allt större del av riskerna för sin framtida ohälsa och arbetslöshet. Allt fler hänvisas därmed till den flexibla kapitalismens skuggsida, där det idag råder såväl medieskugga som brist på generell trygghet. Det selektiva och behovsprövade socialbidraget eller familj och vänner – i sämsta fall kriminella strukturer – får för dem istället träda in som ställföreträdande välfärdsstat.

Med Annie Lööf som näringsminister, ansvarig för småföretagandet, kan vi räkna med att den ljusblå och oproblematiserade ”starta-eget-retoriken” kommer att nå nya höjder. Men lovsången till ”entreprenören” följs allt för sällan av följdfrågan om vad som måste göras ifall drömmen spricker och allt går snett. En politiker med näsan i vindriktningen aktar sig  noga för att förknippas med ”förlorarna” (bidragstagarna). Det är istället den nya och framgångsrika urbana medelklassen som skall vinnas.

Vi riskerar alltså, när vi återigen står inför en konjunkturnedgång, att få en växande grupp ”fallna hjältar” som avknoppats från den generella välfärdsstatens ansvarsområde. Detta är en framväxande social verklighet som vi, inte minst inom fackföreningsrörelsen, i framtiden tydligare måste synliggöra, analysera och hantera.

I detta arbete kan vi knappast räkna med att få hjälp av de politiker som, med en överideologiserad  entreprenörsretorik, försöker besvärja de ekonomiska realiteterna. Det näringsminister Lööf inte kan se, pga sina allt för väl utvecklade nyliberala skygglappar, har vi från fackligt håll alltså ett ansvar att synliggöra. Vem skulle annars känna sig manad att ta detta ansvar?

***************************

OBS! Läs Ann-Charlott Altstadt, om att regeringen omvandlar landet till ett storföretag, i LO-Tidningen!

Media: sr1, Ab 1, 2, 3, 4, 5, 6, SR 1, 2, 3, 4, SVT, DN, SvD 1, 2

Bloggat: Ett Hjärta Rött om sjukdom, fattigdom och sjukförsäkring, Martin Moberg om partiledardebatten, Alliansfritt Sverige intressant som vanligt, Lena Sommestad om att ”livspusslet” inte löses av RUT, HBT-sossen om tiden, Annarkia om budgeten, Peter Johansson om Reinfeldts och MP, Claes Muschkin om den pågående avtalsrörelsen, Staffan Lindström om pusselbiten som fattas, Utredarna via Thomas Jansson om huruvida finanspolitik på EU-nivån är svaret på eurokrisen?,Jonas Sjöstedt om den egyptiska revolutionen, fler blogginlägg på Netroots, Politometern, Bloggar.se