Som jag och andra tidigare påpekat, i såväl blogginlägg som debattartiklar, har vi de senaste decennierna sett ett omfattande välfärdspolitiskt systemskifte i vårt land. Det är dessutom fråga om ett systemskifte som egentligen saknar vederhäftiga och sakliga motiv. Detta bekräftas nu också av en forskargrupp knuten till en av näringslivets ”tankesmedjor”, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS).
SNS-gruppen skriver i sin DN-debattartikel: ”Svensk välfärd har under de senaste 20 åren genomgått ett genomgripande systemskifte.” /…/Att 20 år har gått utan en systematisk utvärdering av privatiseringspolitiken är oacceptabelt. Många av välfärdens klienter befinner sig i en utsatt position och de har rätt till bästa möjliga service inom ramen för de mål och resurser för välfärdspolitiken som vi gemensamt satt upp. För att uppnå detta räcker det inte med ideologisk trosvisshet som beslutsunderlag.”
Men SNS-forskarna är varken ensamma eller ens först med sina slutsatser. Forskarna Sverker Sörlin och Jesper Meijling förmedlade exempelvis, i början av året på DN-debatt, ungefär samma kunskap som SNS nu för fram: ”Gemensamt för dessa statliga och kommunala marknadsexperiment är att de initieras uppifrån och begränsar sig till upphandlings- eller auktioneringsförfaranden. Eller att rätter till offentliga tillgångar helt enkelt delas ut, inte sällan i en juridisk gråzon. /…/ Gemensamt är också att det handlar om experiment i stor skala, chanstagningar, varför vi uppmanas ha tålamod med misslyckanden. Resultaten är på flera områden oroväckande, och inte i linje med de uttalade försäkringarna också ett eller två årtionden efter marknadiseringen: elsystemets prissättning, järnvägssystemets funktionalitet, kunskapsnivån i skolan.”
I maj i år var det den socialliberale idédebattören Göran Rosenbergs tur att uttala det som de flesta av oss nu, förutom möjligen regeringen Reinfeldt och den privata tjänstebranschen, tycktes ha insett. I en mycket läsvärd text på DN:s ledarsida skriver Rosenberg: ”Sverige är i dag det land i Europa som förmodligen gått längst i avreglering och privatisering av offentligt finansierade verksamheter. Det har fått till följd att det i Sverige är vinstdrivande affärsföretag som i allt högre grad utför myndighetsuppgifter. Exempelvis har vi anförtrott åt vinstdrivna skolor myndighetsuppgiften att sätta betyg på våra barn, samtidigt som vi gett dem ett affärsintresse av att locka till sig så många elever som möjligt, vilket fått till följd att skolor satt höga betyg för att locka till sig fler elever.”
Man frågar sig naturligtvis hur det kunde bli så här? Och hur kunde det gå så snabbt? Ja, när det gäller att finna den ideologiska drivkraften är det inte särskilt svårt. Den nuvarande finansministern, Anders Borg, har exempelvis i sin skrift Generell välfärdspolitik – bara magiska ord från 1992 beskrivit sin välfärdspolitiska målsättning så här: ”Att på ett rationellt och humant sätt nedmontera den generella välfärdspolitiken, i syfte att öka den allmänna välfärden, kommer att vara politikens och den politiska ingenjörskonstens viktigaste uppgift under de närmaste tre-fyra decennierna. Arbetet kommer att kantas av misstag, bakslag och besvikelser, precis på samma sätt som det mödosamma arbetet med att bygga upp modellen, men det måste ske.”
Utvecklingen mot en ökad marknadisering av samhället har förvisso pågått under en längre tid, också under tidigare S-regeringar. Här har arbetarrörelsen fortfarande anledning att idka självkritik. Men det var när Bildts, Reinfeldts och Borgs starka ideologiska övertygelser omvandlades till politisk makt och mötte starka ekonomiska särintressen (den privata tjänstebranschens organisationer) som det gick riktigt snabbt, i synnerhet när det handlar om välfärdssektorn. Det är nu vi ser de stora systemförändringarna inom skolan, vården och omsorgen.
Framväxten av ”köp-sälj-filosofin”, ”beställar-utförarmodellena” och ”peng-systemen” leder till att ett ensidigt ekonomistiskt synsätt allt mer kommer att dominera inom den gemensamt finansierade välfärdssektorn. I vissa fall går det så långt att det är befogat att tala om ”en fri dragningsrätt på skattepengar” för de riskkapitalister av olika slag, som numera med liv och lust deltar i ”spelet”.
Att den privata tjänstebranschen vill utvidga sin marknad är visserligen inte så konstigt. Tvärtom. Problemet uppstår när branschen, i nära samverkan med ideologiskt drivna nyliberala politiker, lyckas framställa sitt snäva särintresse så att det i samhällsdebatten blir likställt eller detsamma som ”allmänintresset”. Då inträder en typ av politisk fartblindhet som förklarar varför utvärderingar och konsekvensanalyser inte anses viktiga. Vi ser då framväxten av en marknadsfundamentalism som, i likhet med andra typer av dogmatiskt testuggeri, skyr självkritik och reflektion.
När starka ideologiska övertygelser sammanfaller med lika starka särintressen brukar kritiska analyser inte vara särskilt populära. De försenar bara de ”nödvändiga” förändringarna. När det gäller de svenska marknadsexperimenten drivs ”reformverksamheten” därför ovanligt hårt och snabbt framåt…
Den amerikanske forskaren Brian Palmer, som specialstuderat Sverige i detta avseende, hävdar till och med att Sverige blivit världsledande när det gäller nyliberala marknadsexperiment: ”nyliberala reformer har gått mycket längre här i vissa branscher än i USA. Sverige har blivit ett slags laboratorium för privatisering på ett sätt som Heritage Foundation eller American Enterprise Insitute bara kunde drömma om.”
Även om SNS nu kommer med en rapport som upprör en del av de egna uppdragsgivarna – framför allt i den privata tjänstebranschen, företrädda av bland andra Peje Emilsson och Widar Andersson – bör man ta deras anspråk på att själva stå för ett oförvitligt ”objektivt och vetenskapligt förhållningssätt” med en nypa salt. SNS är ju trots allt fortfarande – det som den gamle SNS-pionjären, Tore Browald, en gång slog fast – ”näringslivets motsvarighet till ABF”. Lika lite som ABF står utan ideologisk grund gör SNS det. Att SNS och ABF sedan vid olika tillfällen anlitar olika akademiska forskare, med varierande grad av vetenskaplig integritet, är liksom en annan sak.
Detta bör man ha klart för sig när man läser att SNS-gruppen lovar att ” i brist på offentliga initiativ för att förbättra beslutsunderlaget för välfärdspolitiken kommer … att genomföra fortsatta studier om hur den svenska valfrihetsmodellen kan förbättras.”
De frågor som idag bör ställas är naturligtvis:
1. Var finns de offentliga initiativen till att förbättra beslutsunderlaget och göra mer fördjupade utvärderingar i dessa för oss medborgare så viktiga frågor?
2. Varför har regeringen Reinfeldt hittills i princip avvisat alla förslag från den rödgröna oppositionen att, via det offentliga utredningsväsendet, plocka fram ett bättre beslutsunderlag rörande privatiseringarna och avregleringarna?
******************************
OBS! Läs Ann-Marie Lindgrens snabbanalys av SNS rapporten! Och läs även Marika Lindgren Åsbrink när hon på ett briljant sätt analyserar högerns förhållande till vetenskapen! Läs också alltid lika kloka Martin Klepke i LO-tidningen!
Bloggat; Ett hjärta Rött, Alliansfrit Sverige , Martin Moberg, Peter Andersson, Johan Westerholm, Peter Andersson, Carls konsumentblogg, Röda Malmö
Press: Sydsvenskan, svd1, svd2, dn1, dn2, dn3, dn5, da1, da2, ab1