Nyväckta drömmar om en rimligare värld?

avatar

Finanskrisen 2007/08 krossade av allt att döma den nyliberala övertron på den självreglerande marknaden. Tron på Adam Smith´s ”osynliga hand”, som automatiskt antas leda till en balanserad utveckling bara marknaden lämnas ifred, visade sig återigen vara en from förhoppning utan kontakt med verkligheten. Eller som nobelpristagaren Joseph Stiglitz nyligen uttryckte det, när han analyserade finanskrisen: ”Adam Smith’s hand was not in fact invisible: it wasn’t there.”

Joseph Stiglitz noterar dessutom, i likhet med andra framstående internationella ekonomer, att de länder som klarat av den senaste finanskrisen bäst är länder med relativt omfattande och starka välfärdssystem och reglerade arbetsmarknader. Samtidigt kan vi också se ett nyväckt globalt intresse för J.M. Keynes teorier, som ju brukar förknippas med den period när de mer omfattande välfärdsstaterna växte fram. En rad intressanta böcker, om Keynes och hans teorivärld, har under de senaste åren väckt debatt i USA och i Storbritannien (se exempelvis böcker av Peter Clarke och Robert Skidelsky). Joseph Stiglitz avslutar en mycket läsvärd analys av Skidelsky´s Keynesbok på ett intressant sätt:  

”Keynes’s great contribution was to save capitalism from the capitalists: if they had had their way, they would have imposed policies that weakened the economy and undermined political support for capitalism. The regulations and reform adopted in the aftermath of the Great Depression worked. Capitalism took on a more human face, and market economies became more stable. But these lessons were forgotten. Thatcher and Reagan ushered in a new era of deregulation, growing inequality and weakening social protection. We are now seeing the consequences, and not just in greater instability. Keynes’s insights are needed now if we’re to save capitalism once again from the capitalists.”

Något nytt är definitivt på väg att hända i den internationella ekonomidebatten just nu. Stiglitz är långt ifrån ensam om att våga sticka ut hakspetsen och ifrågasätta ingrodda tankemönster och gamla ”sanningar”. Även yngre anglosaxiska ekonomer drar idag vassa slutsatser, som för bara några år sedan var direkt stigmatiserande om man var intresserad av en akademisk karriär.

I en IMF-rapport (!) från förra året pekar exempelvis Michael Kumhof och Romain Rancière ut den växande inkomstojämlikheten och löntagarnas försvagade maktställning som en viktig orsak till finanskrisen i USA 2007/08. De menar att det i grunden var samma mekanismer som låg bakom den stora depressionen som tog sin början 1929: ”The key mechanism is that investors use part of their increased income to purchase additional financial assets backed by loans to workers. By doing so, they allow workers to limit their drop in consumption following their loss of income, but the large and highly persistent rise of workers’ debt-to-income ratios generates financial fragility which eventually can lead to a financial crisis.”

Ska vi i framtiden undvika att drabbas av ständiga finanskriser handlar det, enligt Kumhof och Rancière, framför allt om att minska inkomstklyftorna och stärka löntagarnas makt och köpkraft. De drar slutsatsen att ”…restoration of poor and middle income households’ bargaining power can be very effective, leading to the prospect of a sustained reduction in leverage that should reduce the probability of a further crisis.”

Vad vi kan se i den internationella ekonomiska debatten är alltså en växande förståelse och ett ökat forskningsstöd för en politik som aktivt ”bäddar in” arbets- och finansmarknaderna i den sociala sfären. Men det handlar också om en växande insikt om att ekonomisk tillväxt, jämlikhet och välfärd inte står i konflikt till varandra – utan tvärtom förutsätter varandra.

Framväxten av den nordiska välfärdsmodellen har ju redan tidigare i praktiken visat att en reglerad arbetsmarknad, en omfattande välfärdsstat, en låg inkomstojämlikhet och en hög facklig förhandlingsstyrka inte behöver stå i motsättning till ekonomisk tillväxt. Joseph Stiglitz och Richard B. Freeman brukar ofta lyfta fram just detta faktum, samtidigt som de också medger att de ännu inte har någon utvecklad teori som kan förklara varför just den nordiska välfärdsmodellen varit så konkurrenskraftig. Man brukar därför lite slarvigt dra paralleller mellan den nordiska välfärdsmodellen och den kända metaforen om ”humlan, som uppenbarligen flyger trots att ingen kan förklara varför”.

Men humle-metaforen håller inte längre. Naturvetenskapen kan ju faktiskt idag förklara humlans flykt. Frågan är väl bara när den etablerade samhällsvetenskapen ska lyckas förklara varför en väl utbyggd välfärdsstat i kombination med starka fackföreningar tycks generera tillväxt och konkurrenskraft? Just nu känns det som att svaret på den frågan står och väntar på oss strax bakom nästa hörn…

*************************

Press: ab1, ab2, ab3, ab4, svd1, svd2, svd3, svd4, svd5,svd6dn1, dn2, dn3, dn4, dn5, exp1, exp2, arbetarb1, arbetarb2,

Bloggat:  Jonas Sjöstedt om Calmfors, Görans tankar och bagateller om DN och arbetsgivarna, Jämlikhetsanden om pensionärerna, Peter Högberg om avtalsrörelsen, Leines blogg om mammons makt,  Eva Hillén Ahlström om pensionärsskatten, Jinge om KD:s svek,  Netroots

12 reaktion på “Nyväckta drömmar om en rimligare värld?

  1. avatarDell

    Kära LO. Jag har suttit och plogat igenom hundratals kommentarer om dagens stora samtalsämne. Jag har även läst igenom ett flertal blogg om samma ämne. Nu läste jag eran blogg. Den var lika underhållande som att vakna på morgonen och upptäcka att man fått herpes. Har ni ingen med lite elementära kunskaper i informations psykologi anställt hos er? Det spelar ingen roll hur sakliga era synpunkter är OM INGEN ORKAR LÄSER DE. Gör om, gör rätt. Ni skriver inte för er själva, ni skriver för mottagaren – eller?

    1. avatarKjell Rautio Inläggsförfattare

      Dell,

      Jag vet att jag inte är någon ”skönande” när det gäller skrivandets hantverk. Men det har inte slagit dig att även om du inte orkar läsa denna text så finns det faktiskt andra som gör det.

      Jag orkar inte heller läsa alla texter som läggs ut på nätet, inte ens alla de som läggs ut av LO. Det fina är väl då att jag faktiskt inte behöver eller måste läsa allt.

      Dell, om du vill läsa lite mera lättsmält prosa gå då exempelvis vidare till lite mer luftig kvällstidningsprosa. Lycka till! 🙂

      1. avatarDell

        Snyggt gjort grabben. Ta inte åt dig vad du än gör. Jag upprepar ”Det spelar ingen roll hur sakliga era synpunkter är OM INGEN ORKAR LÄSER DE”. Att försvarar dig genom att försöker förnedrar mig säger mycket om dig som person.

  2. Pingback: Barnen är vår framtid | Kent Persson (m) blogg

  3. Pingback: Att satsa på barnen är att investera i framtiden « Moderata Perspektiv

  4. avatarJan Wiklund

    Tyvärr tror jag inte att ekonomers åsikter betyder så mycket. När keynesiansk politik genomfördes förra gången berodde det på att det fanns en stark arbetarrörelse som var beredda att slåss för den. Dvs gå i strejk – Sverige var världens strejktätaste land på 20-talet, så vi fick världens mest ambitiösa välfärdsstatsprojekt. USA var världens strejktätaste land på 30-talet vilket ledde till New Deal och till att keynesianismen slog igenom globalt.

    Med en bakbunden arbetarrörelse som inte ens törs slåss mot EUs lönenedpressningsprojekt – http://michael-hudson.com/2011/06/eu-class-war-declared/ – blir det inget ekonomiskt genombrott. Då kommer finansmaffian och deras förbundna regeringar att hålla på tills vi har svultit ihjäl.

    1. avatarKjell Rautio Inläggsförfattare

      Jan,

      Jag håller delvis med dig. Visst är det så att de rådande styrkeförhållandena mellan olika klasser och samhällsgrupper har stor betydelse för hur samhällsdebatten och samhällsvetenskapen utvecklas.

      Samtidigt är det viktigt att betona att strejkfrekvensen i ett land oftast inte är en avspegling av arbetarrörelsens styrka. Om det finns ett samband mellan dessa storheter går nog sambandet av allt att döma i en helt annan riktning än den du antyder, d.v.s. ju fler strejker i ett land ju större är sannolikheten att vi har att göra med en svag och i viss mån även desperat arbetar- och fackföreningsrörlese.

      När organisationsgraden ökar då växer också förhandlingsstyrkan, vilket brukar leda fram till uppgörelser som tydligt flyttar fram löntagarnas positioner. Vi får då samtidigt i regel en större stabilitet på arbetsmarknaden med färre konflikter. Detta brukar fungera som en självförstärkande och dialektisk process, som såväl kan gå i riktning mot ökat som minskat fackligt inflytande.

  5. Pingback: Från inkomstbortfallsprincipen till socialbidrag « Ett hjärta RÖTT

  6. avatarGun

    Bra skrivet som vanligt!
    Är inte tiden snart inne att ifrågasätta hela detta ständigt krisdrabbade system. Det snackas hela tiden om kris och jag undrar kris för vem?
    Borg och Reinfeldt säger med myndiga stämmor att ”vi” måste spara och att dom tar ”ansvar”. Vem är vi och vad är ansvar? Nu är det kris och det är bäst att vi gör som dom säger annars…. Vad då annars?
    Det vore bra om media kunde upplysa gemene man vad detta egentligen innebär.
    Själv tror jag att allt snack bara leder till att människor blir rädda och underkastar sig (eller revolterar)och där med är det fritt fram för borgarna att genomföra sin politik.
    Kanske inget snille som ovan spekulerat men en medborgare som går och filosferar:).

    1. avatarKjell Rautio

      Ja, men hur en bildad medborgare filosoferar är alltid intressant. Tycker faktiskt dessutom du har god grund för dina funderingar. Jag delar dem. Tack för berömmet! Tillsammans är vi starka! 🙂

Kommentarer inaktiverade.