Nyväckta drömmar om en rimligare värld?

avatar

Finanskrisen 2007/08 krossade av allt att döma den nyliberala övertron på den självreglerande marknaden. Tron på Adam Smith´s ”osynliga hand”, som automatiskt antas leda till en balanserad utveckling bara marknaden lämnas ifred, visade sig återigen vara en from förhoppning utan kontakt med verkligheten. Eller som nobelpristagaren Joseph Stiglitz nyligen uttryckte det, när han analyserade finanskrisen: ”Adam Smith’s hand was not in fact invisible: it wasn’t there.”

Joseph Stiglitz noterar dessutom, i likhet med andra framstående internationella ekonomer, att de länder som klarat av den senaste finanskrisen bäst är länder med relativt omfattande och starka välfärdssystem och reglerade arbetsmarknader. Samtidigt kan vi också se ett nyväckt globalt intresse för J.M. Keynes teorier, som ju brukar förknippas med den period när de mer omfattande välfärdsstaterna växte fram. En rad intressanta böcker, om Keynes och hans teorivärld, har under de senaste åren väckt debatt i USA och i Storbritannien (se exempelvis böcker av Peter Clarke och Robert Skidelsky). Joseph Stiglitz avslutar en mycket läsvärd analys av Skidelsky´s Keynesbok på ett intressant sätt:  

”Keynes’s great contribution was to save capitalism from the capitalists: if they had had their way, they would have imposed policies that weakened the economy and undermined political support for capitalism. The regulations and reform adopted in the aftermath of the Great Depression worked. Capitalism took on a more human face, and market economies became more stable. But these lessons were forgotten. Thatcher and Reagan ushered in a new era of deregulation, growing inequality and weakening social protection. We are now seeing the consequences, and not just in greater instability. Keynes’s insights are needed now if we’re to save capitalism once again from the capitalists.”

Något nytt är definitivt på väg att hända i den internationella ekonomidebatten just nu. Stiglitz är långt ifrån ensam om att våga sticka ut hakspetsen och ifrågasätta ingrodda tankemönster och gamla ”sanningar”. Även yngre anglosaxiska ekonomer drar idag vassa slutsatser, som för bara några år sedan var direkt stigmatiserande om man var intresserad av en akademisk karriär.

I en IMF-rapport (!) från förra året pekar exempelvis Michael Kumhof och Romain Rancière ut den växande inkomstojämlikheten och löntagarnas försvagade maktställning som en viktig orsak till finanskrisen i USA 2007/08. De menar att det i grunden var samma mekanismer som låg bakom den stora depressionen som tog sin början 1929: ”The key mechanism is that investors use part of their increased income to purchase additional financial assets backed by loans to workers. By doing so, they allow workers to limit their drop in consumption following their loss of income, but the large and highly persistent rise of workers’ debt-to-income ratios generates financial fragility which eventually can lead to a financial crisis.”

Ska vi i framtiden undvika att drabbas av ständiga finanskriser handlar det, enligt Kumhof och Rancière, framför allt om att minska inkomstklyftorna och stärka löntagarnas makt och köpkraft. De drar slutsatsen att ”…restoration of poor and middle income households’ bargaining power can be very effective, leading to the prospect of a sustained reduction in leverage that should reduce the probability of a further crisis.”

Vad vi kan se i den internationella ekonomiska debatten är alltså en växande förståelse och ett ökat forskningsstöd för en politik som aktivt ”bäddar in” arbets- och finansmarknaderna i den sociala sfären. Men det handlar också om en växande insikt om att ekonomisk tillväxt, jämlikhet och välfärd inte står i konflikt till varandra – utan tvärtom förutsätter varandra.

Framväxten av den nordiska välfärdsmodellen har ju redan tidigare i praktiken visat att en reglerad arbetsmarknad, en omfattande välfärdsstat, en låg inkomstojämlikhet och en hög facklig förhandlingsstyrka inte behöver stå i motsättning till ekonomisk tillväxt. Joseph Stiglitz och Richard B. Freeman brukar ofta lyfta fram just detta faktum, samtidigt som de också medger att de ännu inte har någon utvecklad teori som kan förklara varför just den nordiska välfärdsmodellen varit så konkurrenskraftig. Man brukar därför lite slarvigt dra paralleller mellan den nordiska välfärdsmodellen och den kända metaforen om ”humlan, som uppenbarligen flyger trots att ingen kan förklara varför”.

Men humle-metaforen håller inte längre. Naturvetenskapen kan ju faktiskt idag förklara humlans flykt. Frågan är väl bara när den etablerade samhällsvetenskapen ska lyckas förklara varför en väl utbyggd välfärdsstat i kombination med starka fackföreningar tycks generera tillväxt och konkurrenskraft? Just nu känns det som att svaret på den frågan står och väntar på oss strax bakom nästa hörn…

*************************

Press: ab1, ab2, ab3, ab4, svd1, svd2, svd3, svd4, svd5,svd6dn1, dn2, dn3, dn4, dn5, exp1, exp2, arbetarb1, arbetarb2,

Bloggat:  Jonas Sjöstedt om Calmfors, Görans tankar och bagateller om DN och arbetsgivarna, Jämlikhetsanden om pensionärerna, Peter Högberg om avtalsrörelsen, Leines blogg om mammons makt,  Eva Hillén Ahlström om pensionärsskatten, Jinge om KD:s svek,  Netroots