Idag har centerpartiets valberedning offentliggjort att man föreslår Annie Lööf som ny partiledare efter Maud Olofsson som avgår vid stämman i Åre i slutet av september. När detta nu är känt kommer frågorna att lyftas om Annie Lööf är räddning eller ”slutet” för centern som riksdags- och regeringsparti. Och visst finns det anledning också för en LO-blogg att fundera över betydelsen av partildarskiftet. I den mån det nu betyder något alls för löntagarna.
I delar av kandidatkampanjen har Lööf betonad sitt parti som något som står på de mest svagas sida. Där finns säkert ärliga meningar men säkert också en stark medvetenhet om att det inom centern finns misstro och till och med sorg över den högervridning och ”Stureplans”-anpassning som delar av partiet har strävat mot. Den politiken har ett innehåll som i mångt och mycket bygger på att facket ska motarbetas, att tryggheten i anställningar i dag är alltför stark, att löner för ungdomar är alltför höga och i övrigt en grundsyn att ”facket” är någon sorts ond kraft som ska bekämpas. Eller för att använda förre CUF-ordföranden Magnus Anderssons ord i ett inlägg om centerledaren. ”Saltsjöbadsandan måste vädras ut”.
Just där finns också ett ganska digert material om Annie Lööfs inställning i frågor som har bäring på detta. När fackliga företrädare ville ta matchen mot arbetsgivarna om de som sparkar ut egen personal och tar in bemanningsanställda med sämre anställningsvillkor, ja då blev den blivande centerledaren mycket upprörd och beskrev de kraven som ”dolkstöt mot svaga grupper”. I riksdagen har Lööf lagt motioner om att skrota LAS och betonat rättigheter för dem som ställer sig utanför facket. I ett blogginlägg från 2006 skriver Annie Lööf i en kommentar till bloggtexten att hon är ”...emot centrala gigantiska allomfattande kollektivavtal som i sista änden även drabbar dem som inte är fackansluten..”. Där ansluter hon sig alltså till det som har blivit årets stora kampfråga för Svenskt Näringsliv: ”Ut med facket- låt företagen sätta löner direkt med den anställde”.
Det där kan vara historia om Annie Lööf väljer att försöka göra en liknande förändring som en gång moderatledaren Reinfeldt, med att backa och bedyra sin tilltro till dialog med facket. Nu blev ju Reinfeldts praktiska politik det motsatta men prata gjorde han. Men det var ledaren för ett plus-30-procents-parti. Den unga Annie Lööf tar över ett centerparti som i mätningar har förpassats ut från riksdagen av väljarna. Politiken saknar trovärdighet och det är sannolikt inte en väg uppåt för partiet att köra ”krossa-facket-spåret”. Mot det finns en ganska bastant folklig majoritet och löntagare som önskar mer rättvisa, större trygghet, heltidsjobb i stället för tillfälliga anställningar och som kräver minskade löneskillnader. Om detta kommer centern och Annie Lööf inte att ha något positivt att säga, om tidigare uttalanden fortfarande kommer att vägleda centerpartisterna.
Mer att läsa:
– Wikipedia om Annie Lööf
– DN1 , AB, Exp,
– Lööfs programförklaringar i Svd, DN
Bloggar: Lars Bäck, Martin Moberg, Löntagarbloggen, Peter Högberg,