När jag nyligen talade med en god vän, som blev arbetslös i samband finanskrisen 2008, beskrev han den känsla som han idag har inför det som sker i ekonomin: ”Det hela känns ungefär som att jag äger en oförsäkrad villa och väcks mitt i natten och ser en skogsbrand dra sig allt närmare det bostadsområde där jag bor…”
Min vän, som numera har en kort tidsbegränsad anställning, menar att det som skett när det gäller arbetslöshetsförsäkringen idag åsamkar honom en hel del oro och framtidsångest. Jag har inga som helst problem med att förstå honom. När jag studerar vad som hänt på a-kasseområdet de senaste åren växer nämligen en skrämmande bild fram.
År 2007 höjdes a-kasseavgifterna till staten kraftigt och följden blev att en halv miljon löntagare ställdes utanför inkomstförsäkringen. Idag är det endast var tredje arbetslös som får någon ersättning från a-kassan och andelen väntas minska till en femtedel inom ett år, enligt Arbetsförmedlingens bedömning. Tuffa tider väntar alltså allt fler av oss om de nya reviderade ekonomiska prognoserna slår in och arbetslösheten fortsätter att ligga kvar på en hög nivå eller till och med ökar.
Den del av oss som ändå är berättigade till stöd om oturen skulle vara framme, och arbetslösheten knackar på dörren, kan knappast heller sägas vara särskilt ”välförsäkrade”. Nio av tio arbetslösa får nämligen numera, efter regeringens a-kassebeslut, en dagpenning som är lägre än de 80 procent av inkomsten som arbetslöshetsförsäkringen var tänkt att täcka. Inkomsttryggheten är således satt ur spel och arbetslöshetsförsäkringen har i praktiken reducerats till en grundförsäkring på låg nivå för allt färre försäkrade. Försäkringens funktion som automatisk stabilisator, d.v.s. en mekanism som automatiskt motverkar att vi dras djupare ned i en lågkonjunktur, är därmed kraftigt försvagad.
De differentierade a-kasseavgifterna, som regeringen också införde 2007, innebär dessutom att avgiften är kopplad till arbetslösheten i den a-kassa man är med i. Regeringens motiv till att införa detta märkliga system var att man ville förmå de fackliga förhandlarna att hålla igen i löneförhandlingarna, något man trodde på sikt skulle få ned branschens arbetslöshet. Men dessa fromma förhoppningar sprack ungefär samtidigt som systemet sjösattes. Idag anser till och med ”regeringen närstående analytiker” att detta system är en ”skrivbordsprodukt” som inte fungerar i praktiken.
Ja, när vi nu går in i en ny lågkonjunktur kommer riskdifferentieringen av a-kasseavgifterna av allt att döma till och med att verka destruktivt på hela samhällsekonomin. Den internationellt kände ekonomen Andrew Jackson uttryckte detta mycket tydligt nyligen: ”Most economists view premium increases during a period of weak recovery and continued above average unemployment as damaging to growth and employment. /…/ higher worker premiums will lower consumer spending.”
Trots att finansminister Anders Borg, när den ekonomiska krisen diskuteras i media, numera ofta i det närmaste tilldelas rollen som opartiskt expertvittne har han alltså en stor del av den ekonomiska expertisen mot sig i a-kassefrågan.
Inte är det väl konstigt att min orolige vän idag går omkring och väntar på att de ledande journalisterna ska sluta kela med finansministern och i stället ställa den högst relevanta frågan: Anders Borg, är det inte dags att släppa på den politiska prestigen och istället sträcka ut handen, till arbetsmarknadens parter och den rödgröna oppositionen, för att inleda en nödvändig reparation av den så viktiga arbetslöshetsförsäkringen?
***************************
Press: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7
Bloggat: Lena Sommestad skriver om när socialdemokratin är som bäst, Martin Moberg skriver om studentbostadskrisen och moderat handlingsförlamning, Löntagarbloggen ifrågasätter grunderna för jobbskatteavdraget, Alliansfritt Sverige om Christer G Wennerholm och hans mörkblå turer i kollektivtrafiken, Ett Hjärta Rött om PR istället för ansvarstagande.