Den kluvna tungans strategi

Arbetsgivarna pratar mycket om ansvar. Uppenbart gäller det inte dem själva. De är inte beredda att släppa till en enda krona i centrala löneökningar i den kommande avtalsrörelsen, för löntagarna förväntas ta samhällsansvar. Samtidigt vill Svenskt Näringsliv att de lägsta lönerna – ingångslönerna – ska sänkas. En liter mjölk kostar vad den kostar oavsett om du tjänar mycket eller lite. Många kommer att få stora problem att leva på sin lön. I sammanhanget vill arbetsgivarna inte ”recensera” vilken lön det är möjligt att leva på. Frågan är helt enkelt irrelevant, enligt näringslivets företrädare. Där flög ansvaret all världen väg och kvar blev en rad nationalekonomiska teorier och utläggningar om marknadens villkor.

När jag ännu en gång lyssnar på LOs avtalssekreterare Per Bardh och Svenskt Näringslivs Christer Ågren diskutera LAS far ord som sysselsättningsdynamik, driftsinskränkningar, produktionsfaktorer och kompetensbehov emot mig. Ändå handlar det inte om något annat än fördelning av makt. Det är utan tvivel så att en äldre person som blir av med jobbet har svårare att komma tillbaka än en yngre person. Det handlar om samhällsekonomi. Det handlar om ansvar. Problemet verkar vara att alla andra ska ta ansvar medans arbetsgivarna bara ska ha flexibilitet. Hur mycket jag än vrider och vänder på ett mynt har det två sidor. Arbetsgivarnas värld är uppenbart mycket endimensionell. De ska ha makten, friheten och härligheten. Någon annan ska ta ansvaret. Det är rätt tjatigt att de där andra alltid är undersköterskan, tvätteribiträdet, sotaren och lastbilschauffören.