Det känns lite märkligt att läsa Gunnar Axéns inlägg på Newsmill idag. I det politisk utsatta läge som Axén och alliansen just nu befinner sig tycks de desperat agera utifrån devisen ”anfall är bästa försvar”.
I sin artikel anklagar Axén de rödgröna för att hasta fram förslag och vara oansvariga i hanteringen av det utskottsinitiativ man tagit fram i sjukförsäkringsfrågan. Axéns kritik känns, lindrigt uttryckt, som stenkastning i glashus. De rödgrönas initiativ motiveras just av det hastande, den oaktsamhet och den brist på lyhördhet som präglat Axéns och Alliansregeringens genomförande av de nya sjukreglerna, vilka trots ett antal översyner lett fram till dagens uppenbart orimliga och omänskliga hantering av svårt sjuka människor. De flesta av oss minns ju fortfarande hur det var.
När alliansen sommaren 2008 genomförde sin s.k. rehabiliteringskedja var det bråttom, bråttom… De flesta tunga remissinstanser påpekade att underlag och beräkningar var bristfälliga. Statskontoret var en av många tunga remissinstanser som var mycket kritisk på denna punkt. Därför skrev man att man ”avstyrker ett genomförande av reformen (införande av rehabiliteringskedja) redan den 1 juli 2008. Vi menar att beredningen av förslaget har varit bristfällig. Konsekvensbeskrivningar saknas i stora delar. Likaså är innebörden av vissa begrepp oklar.”
Också den ytterst ansvariga myndigheten, Försäkringskassan, var tydlig i sitt remissvar: ”Vid en så omfattande reform som förslagen innebär är det viktigt att det görs ordentliga konsekvensanalyser så att alla berörda kan förbereda sig och ha förutsättningar att möta de krav som regelförändringarna innebär. De områden Försäkringskassan anser är särskilt viktiga att analysera är konsekvenserna för den enskilde, för Försäkringskassans administration och för övriga aktörer i sjukskrivningsprocessen: arbetsgivarna, hälso- och sjukvården, Arbetsförmedlingen och kommunerna. Även de ekonomiska konsekvenserna för sjukförsäkringen och för samhället i stort är självfallet av största intresse. Försäkringskassan noterar att förslagen saknar mer djupgående konsekvenskalkyler i dessa avseenden.”
Ungefär på samma sätt lät det i de flesta andra remissvar. En mycket hård kritik mot att ett viktigt lagförslag slarvades fram var ett genomgående tema. Jag har själv, under mina år som utredare och välfärdsforskare, aldrig stött på något liknande. Vissa remissinstanser avstod till och med från att lämna synpunkter på viktiga delar av förslaget, just därför att det var allt för dåligt berett och att underlaget var ovanligt bristfälligt.
All denna remisskritik ignorerades i princip rakt av. Regeringen slog dövörat till. Istället stressade den dåvarande alliansregeringen, med socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrson i spetsen, igenom ett regelverk som var så illa berett att det vid ett flertal tillfällen senare utsattes för justeringar och undantagsregler – som skyddade just den grupp som för tillfället uppmärksammades av media.
När Husmark Pehrson avsattes och Ulf Kristersson tog över insåg de flesta att vi på sjukförsäkringsområdet hade ett lapptäcke, där det dessutom fortfarande fanns kvar stora revor. För att försöka återvinna lite av det förlorade förtroendet kom en arbetsgrupp tillsatt av Kristersson, efter stor möda och och mycket besvär, med ett förslag till småjusteringar. I detta förslag, som just nu är ute på remiss, fogas ytterligare lappar till lapptäcket och undantagen fortsätter att staplas på varandra. Gunnar Axéns försök i Newsmillsartikeln, att rättfärdiga något som var ”krokigt tänkt redan från början”, liknar därför rådjuret Bambis försök att ta sig fram på hal is. Alliansregeringen och Axén undviker dessutom fortfarande systematiskt att göra något åt de stora strukturella problemen i sjukförsäkringen.
I likhet med statskontoret ansåg exempelvis de flesta remissinstanser, redan sommaren 2008, att centrala begrepp i rehabiliteringskedjan är oklara. Oklarheterna har dessutom, med regeringens staplande av olika undantagsregler på varandra, knappast blivit färre. Inte minst gäller detta den arbetsförmågeprövning som ska genomföras vid ett antal administrativa tidsgränser, där begreppet ”reguljär arbetsmarknad” ges en framträdande betydelse. Det begrepp som tidigare gällt, d.v.s. prövning mot ”normalt förekommande arbete”, byttes sommaren 2008 ut mot detta nya och luddiga begreppet. Den rättspraxis och de kvalitetssäkrade rutiner som vuxit fram rörande det äldre begreppet upphörde då att gälla som vägledning för de enskilda handläggarna på Försäkringskassan. Trots att det gått ett antal år sedan rehabiliteringskedjan hastades igenom, och ett antal justeringar gjorts då folkopinionen blivit för kritisk, råder fortfarande stora oklarheter på området.
LO och andra remissinstanser har vid ett flertal tillfällen påtalat att prövningen mot den ”reguljära arbetsmarknaden” i praktiken är en prövning mot en fiktiv arbetsmarknad. Det innebär att hur det går i ett enskilt sjukpenningärende idag i allt för stor utsträckning är beroende av kreativiteten hos den enskilde handläggaren på Försäkringskassan. Om handläggaren teoretiskt kan tänka sig att det skulle kunna finnas ett jobb som den försäkrade skulle kunna klara av, ja då blir den försäkrade av med ersättningen från FK och hänvisas istället till Arbetsförmedlingen (AF). Ett sådant teoretiskt tänkbart jobb behöver visserligen i praktiken inte finnas, men bara det skulle kunna tänkas existera finns alltså risken att ersättningen från FK dras in. Det är bland annat denna regel som lett till att så många omänskliga och uppenbart orimliga bedömningar och ”enskilda fall” uppmärksammats av media de senaste åren.
Att i detta läge, så som de rödgröna föreslår, återgå till det äldre begreppet, ”normalt förekommande arbete”, kan visserligen vid första anblicken tyckas vara ett litet steg. Men det är då viktigt att komma ihåg att när det gäller ”normalt förekommande arbete” finns en välutvecklad praxis, som dessutom vuxit fram under en relativt lång tid. Ska man göra en prövning av arbetsförmågan råder det knappast heller något tvivel om att det är mer rättssäkert och rimligt att göra denna prövning mot ett faktiskt existerande arbete och inte som idag mot en fiktiv arbetsmarknad.
De förändringar som de rödgröna föreslår i sitt utskottsinitiativ är dessutom temporära, de gäller i avvaktan på att den parlamentariska socialförsäkringsutredningen under 2013 ska komma med ett mer heltäckande förslag. Men om riksdagen nu på fredag ställer sig bakom det rödgröna utskottsinitiativet tas ändå ett steg i mer rättssäker riktning. En viktig pusselbit faller då på plats och grunden läggs för att inleda ett nödvändigt reparationsarbete – som på sikt förhoppningsvis leder fram till en mer hållbar, rättssäker och legitim sjukförsäkring.
**********************
Press: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4
Bloggat: Läs Martin Moberg om ”sjuka försäkringen”, Löntagarbloggen om hur man skapar ett bidragsfuskande folk, Alliansfritt Sverige om att fp-väljarna blivit allt mer negativa till flyktingar, Röda Berget om palestinafrågan, Högbergs tankar om att de nya moderaterna blivit de defensiva moderaterna, Johan Westerholm om sjukförsäkringsfrågan, Ett Hjärta Rött om att Sverige för allt fler blivit ett kallt och hjärtlöst land.