Jaha, så var då saken avgjord. Frälsaren är här och hon heter RUT. Enligt Dagens Industri kan Konjunkturinstitutet (KI) konstatera att det inte längre finns några statsfinansiella skäl att vara emot RUT. Detta har av många tolkats som att RUT inte kostar staten något. Det är inte sant. Rapporten som åsyftas är från 2005 och den hade till uppgift att räkna ut hur mycket annan skatt måste höjas för att kompensera för RUT sänkningen. Rapporten lägger upp tre olika scenarier. Nu konstaterar KI tydligen att basscenariot slagit in. Hur KI vet det kan jag inte svarar på, eftersom ingen utvärdering av RUTs jobbskapande effekter gjorts efter det att systemet tillkom.
Det KI nu säger sig kunna konstatera är att annan skatt inte behövs höjas för att kompenseras för RUT-sänkningen. Men är det samma sak som att RUT-sänkningen inte kostar något. Naturligtvis inte. Det betyder istället att RUT idag kostar staten lika mycket som utbetalningarna från sjukförsäkringen, socialbidrag, A-kassa med mera tidigare kostade samhället för de som nu fått jobb. Kostnaden är alltså inte noll utan lika stor som de tidigare kostnaderna. Och eftersom de tidigare kostnaderna var ett problem borde också de nya kostnaderna vara ett problem. Eller?
Båten läcker från ett hål under vattenlinjen, då lagar någon det genom att bryta upp ett nytt hål under vattenlinjen, använder virket från det nya hålet för att täta det gamla. Och utropar sig till hjälte.
Ett annat problem som jag påtalat för för KI är att deras beräkning från 2005 bygger på ett antal tveksamma och föråldrade antaganden. Ett problem är att skatteintäkterna från de nya jobben överskattas eftersom jobbskatteavdraget inte finns med. Dessutom antar KI att alla jobb som RUT skapas fördelas till arbetskraft inom landet. Så vet vi att det inte är. En okänt stor del av arbetskraften kommer från EU och övriga världen. Deras eventuella utträde ur arbetslöshet in i jobb medför kanske en besparing för något land men inte är det Sverige.
KIs modell förutsätter även att svartarbetet är en överenskommelse direkt mellan köpare och säljare. Genom att justera skattenivån kan denna överenskommelse brytas. Skattekilar påverkar, men det KI missar är att svartarbete långt ifrån alltid är ett resultat av en överenskommelse mellan köpare och säljare. Istället är svartarbetet något som ligger dolt i säljarens organisation. Köparen tror sig köpa vitt, får kvitto men tjänsten utförs svart. Jämför med frisörbranschen där den svarta omsättning tidigare uppskattats till 50 procent.
Varannan klippning svart, hur många sätter sig i frisörstolen och ber om en klippning utan kvitto? Frisörbranschen är visserligen ingen kontantbransch men det hindrar inte städbranschen att vara en av de branscher som är mest plågade av ekonomisk brottslighet.
Det finns andra billigare och mer träffsäkra sätt att minska svartarbetet i städbranschen. Se exempelvis kravet på personalliggare som införts i restaurangbranschen. Det har enligt Skatteverket medfört 4 000 nya vita jobb. Kanske fler än RUT och nästan helt gratis.
Insatser mot svartarbete och ekonomisk brottslighet måstet bli en prioriterad fråga för samhället på ett helt annat sätt än tidigare. Det skapar mänskligt lidande och urholkar förtroendet för hur vår gemensamma välfärd finansieras. Frågan förtjänar en helt annan uppmärksamhet. Och en helt annan regering!