I förra veckan skrev jag om ”medelklassens fallandeångest” som en allt viktigare politisk faktor i vårt land. Detta är en faktor som jag tror kan verka i olika riktningar, såväl i uppsplittrande som sammanhållande riktning. Jag ska snart ge några exempel på vad jag menar. Men då krävs först en kort ekonomisk historisk tillbakablick.
Tiden efter det andra världskriget och fram till någon gång under 1970-talet var en period då det var naturligt att medelklassen slöt upp bakom den generella välfärdspolitiken. Blev en lärare eller sjuksköterska sjuk eller arbetslös fanns ett hyggligt inkomstskydd på plats. Att betala höga skatter var då inget större problem. Det man fick ut av skatterna, i form av välfärdsproduktion och social trygghet, gjorde att det hela uppfattades som mödan värt.
Men i slutet av 1980-talet och framför allt under 1990-talet uppstod nya problembilder, som vi inte var vana att hantera tidigare. Vi fick en rad politikomläggningar, inte minst i samband med den ökade ekonomiska internationaliseringen och EU-medlemskapet. Inflationsbekämpningen överordnades målet om full sysselsättning. Den statsfinansiella krisen under 90-talet förde också med sig kraftiga nedskärningar i välfärdssektorn. De klassklyftor som tidigare successivt minskats började nu återigen att växa. Samhällets klövs allt mer i ett ”vi” och ett ”dom”. (S) hamnade i en defensiv försvarsposition, där mycket handlade om att parera och försöka styra bort ifrån ett ekonomiskt moras.
Efter alliansens valseger år 2006, som ju i grunden byggde på att ställa ”vi som har jobb” mot dom andra (”bidragstagarna”), accelererade utvecklingen mot allt större socioekonomiska skillnander. De skattesänkningar som friska med arbete erbjöds fiansierades huvudsakligen av försämrat försäkringsskydd för sjuka och arbetslösa. Det gemensamma hamnade på undantag, medan marknadslösningar systematiskt premierades. Efterfrågan och kundperspektiv överordnandes medvetet behovsstyrd välfärdsproduktion och medborgarperspektiv. Sverige klövs allt mer mitt itu.
Att sänka skatten, så kraftigt som skett de senaste åren, har naturligtvis ett samhällsekonomiskt pris. Idag kan vi exempelvis i olika nyhetsreportage se hur eftersatt den offentligt finansierade infrastrukturen, sjukvården, skolan och omsorgen faktiskt blivit. Det som är den framtida tillväxtens själva grogrund håller alltså gradvis på att erodera. I detta läge kan medelklassens fallandeångest ta sig en rad olika uttryck.
Antingen uppstår en tydlig motreaktion mot Alliansens skattesänkarfundamentalism. En kraft som leder till en starkare uppslutning bakom tanken på den generella välfärden och ett sammanhållet samhälle. En protest som innebär att den mediala aura av allmän mysighet kombinerad med handlingskraft, som Anders Borg och Fredrik Reinfeldt lyckats skapa runt sig själva, upplöses och förbyts i ett rättmätigt ifrågasättande av den nyliberala värdegrund som deras politik faktiskt utgår ifrån. De som idag i störst utsträckning utsätts för risken att göra en klassresa neråt är just de tjänstemän som har oturen att bli sjuka eller arbetslösa.
En annan reaktion vore att den välsituerade (m)edelklassen helt enkelt vände de offentliga välfärdslösningarna ryggen och, i gruppegoistisk anda, enbart såg om sitt eget bo. Tillväxten av de privata sjukvårdsförsäkringarna, VIP-korten som ger en ”gräddfil” till den högkvalitativa vården, kan ses som ett uttryck för denna utveckling. Här lurar en rad faror. ”I förlängningen riskerar detta leda till att färre känner att de skattevägen vill betala för den offentliga vården”, som min LO-kollega Renée Anderssson formulerade det i senaste numret av Stockholm City.
Här finns också, tror jag, en av arbetarrörelsens absolut största framtidsutmaningar. I grunden handlar det om vi verkligen vill se ett nytt klassamhälle växa fram. Ett samhälle där eliten och ”apparatjikan” har en egen gräddfil, via privata försäkringar, till den goda vården och välfärden. Medan ”Kreti och Pleti” får nöja sig med en b-välfärd.
Inom skolsektorn har vi redan sett vad marknadsfundamentalismen, d.v.s. alliansens skolpengssytem, ställt till med när det gäller segregation, sjunkande kunskapsnivå och skyhög vinstutdelning till diverse riskkapitalbolag. De som tidigare varit anhängare av ”avreglering” och konkurrensutsättning – exempelvis SJ:s avgående ordförande Ulf Adelsohn – fick sig också en rejäl tankeställare i vintras, när kaoset i tågtrafiken återigen lamslog landet. Och nu är det uppenbarligen vårdens tur at ta ytterligare steg i denna riktning…
Det är i ljuset av denna utveckling som jag väljer att se valresultaten i Västra Götalandsregionen och i Örebro kommun i helgen. Är det som skedde där, med rödgröna framgångar och alliansförluster, en första indikation på att vinden håller på att vända? Var det vi såg i helgen i väster en vändpunkt, där politik allt mindre kommer att handla om varumärkesfilosofi och politikernas privata förehavanden och mer om ideologi och vilket samhälle vi vill att våra barn och barnbarn ska växa upp i? Eller var Sverigedemokraternas framgångar en försmak om att högerextremismen nu får allt starkare vind i sitt segel?
Svaren på dessa frågor är inte givna. Mycket är naturligtvis också beroende av hur arbetarrörelsen och de rödgröna fortsättningsvis väljer att lägga upp sin strategi. Någonstans känns det ändå som att vinden håller på att vända och att Fredrik Reinfeldt i framtiden kan räkna med ett allt tuffare ideologiskt motstånd, inte minst från en arbetarrörelse med växande självförtroende…
**********************
Press: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, AB6, AB7,
Bloggat: Ett Hjära Rött, Löntagarbloggen, Martin Moberg, Lena Sommestad, Arbetarrörelsens tankesmedja, Storstad, Netroots,