Idag skrev jag – tillsammans med mina fackliga kollegor Göran Larsson, Renée Andersson och Claes Jansson – en debattartikel om arbetsskadeförsäkringen i LO-tidningen. I artikeln varnar vi för de konsekvenser som en privatisering av försäkringen för med sig. De aspekter vi tar upp i debattartikeln är bl.a. följande:
1. Om arbetsskadeförsäkringen helt eller delvis privatiseras är det bara en tidsfråga innan vi också har en riskgruppsdifferentiering, där de som har lägre risk för arbetsskador gynnas i relation till de med riskfyllda och påfrestande arbeten. Samhällssolidariteten skulle slitas isär ytterligare och den sociala selektionen på arbetsmarknaden skulle öka. Grupper med kända höga risker, som äldre och personer med tidigare sjuk- eller arbetsskadehistorik, kommer i större utsträckning att sorteras bort.
2. I ett privatiserat system, med ökad riskgruppsdifferentiering, finns det även en uppenbar risk för underrapportering – det vill säga. att arbetsgivarna i syfte att undvika höjda avgifter pressar de anställda att inte rapportera arbetsskador. En underrapportering leder bland annat till att arbetet med att motverka dåliga arbetsmiljöer, på samhälls- och myndighetsnivån, försvåras på grund av att en del av arbetsskadeproblematiken döljs.
3. Arbetsskadeförsäkringen är idag till viss del sammankopplad med sjukförsäkringen. Att flytta ut ett av dessa system på privata aktörer underlättar knappast när det gäller att i framtiden skapa en smidigare samverkan mellan de näraliggande ärendeslagen – exempelvis mellan sjukpenningen, sjukersättningen och livräntan.
4. Även vid en partiell privatisering riskerar vi få en situation där det så kallade taleförbudet (se exempelvis paragraf 35 i TFA-villkoren) inte längre kan upprätthållas. Då vrids klockan automatiskt åtminstone 30-35 år tillbaks i tiden. Vi riskerar att återigen att få kostsamma och utdragna skadeståndsprocesser riktade mot arbetsgivaren för vållande av arbetsskada. Detta är varken önskvärt för den enskilde arbetsgivaren, för den försäkrade eller för samhället i stort.
Visst måste vi se över dagens arbetsskadeförsäkring. De enorma överskott den idag genererar är ett symptom på att allt inte står rätt till. Men att då enbart fokusera på huvudmannaskapet och tro att en privatisering löser problemen är knappast rätt ingång. Bakgrunden till de enorma överskotten är istället att regelverket skärptes rejält år 1993, då också arbetsskadesjukpenningen avskaffades. Därefter har visserligen en viss justering gjorts år 2002, men detta påverkade inte nämnvärt utfallet i arbetsskadeärenden.
I dag får tre av tio sin ansökan om livränta beviljad. I början av 90-talet fick åtta av tio sin livränteansökan beviljad. Det är också här vi finner de starkaste motiven till en förändring av försäkringen. Ska försäkringen få större legitimitet handlar det inte om mer eller mindre vilda privatiseringsidéer.
En mer seriös och framtidsinriktad hållning är i stället att ordentligt se över lagstiftningen och regelverket, så att arbetsskadebedömningen blir mera rättssäker, rimlig och bättre anpassad till dagens moderna arbetsliv. Från LO:s sida har vi redan och kommer att fortsätta att föra in just detta perspektiv i den nu pågående socialförsäkringsutredningen, som ju bl.a. har till uppgift att utreda arbetsskadeförsäkringens framtid. Vi kan naturligtvis inte stillatigande tillåta att också denna viktiga försäkring görs till en nyliberal exprimentverkstad.
***********************
Press: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN6,
Bloggat: Ett Hjärta Rött, Peter Andersson, Alliansfritt Sverige , Jämlikhetsanden, Röda Berget, Reflektioner och Speglingar, Jinge , Netroots, Lena Sommestad, Storstad