Förutom den mycket välförtjänta kritik som Reinfeldts uttalande om arbetsrätten fått här på LO-bloggen och av TCO, så finns det ytterligare en aspekt som jag tycker att det är värt att lyfta fram – regeringens förhållande till EU-rätten.
Under de år som de borgerliga har styrt Sverige har man ibland kunnat tro att regeringen har ansträngt sig för att motbevisa tesen att politik är det möjligas konst. I regeringens förhållningssätt till EU-rätten har det verkat som att ingenting är möjligt.
Ett utmärkande drag för vår västerländska rättstat är idén om att alla handlingar som inte är förbjudna är tillåtna. Men i den moderatstyrda regeringens förståelse av EU-rätten tycks förhållandet ha blivit det motsatta – allt som inte uttryckligen är tillåtet är förbjudet. Det visar sig både i regeringens lagstiftning efter Lavaldomen och i implementeringen av tjänstedirektivet i svensk lag.
I samband med att regeringen presenterade sin Lavallag beklagade dåvarande arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin regeringens eget förslag. Littorin hävdade att han var tvingad till de föreslagna förändringarna för att inte bryta mot EU-domstolens utslag i Lavalmålet.
Det var positivt att Littorin insåg problemen med sitt eget förslag men det är ofattbart att han inte drog den nödvändiga slutsatsen. Anser man att det finns problem i den europeiska lagstiftningen måste man arbeta för förändringar i denna lagstiftning. Att inte kämpa för en förändring är att acceptera dagens situation.
Förändringar i europeisk rätt kommer dock att ta tid och därför är det viktigt att vi utnyttjar det utrymme som finns på nationell nivå. Det har inte den svenska regeringen gjort. Det tydligaste exemplet är det så kallade kryphålet eller bevisregeln i den svenska Lavallagstiftningen. Denna regel tar ifrån svensk fackföreningsrörelse möjligheten att kontrollera att de villkor och regler som facket fortfarande kan kräva – trots Lavaldomen – faktiskt efterlevs. Denna regel riskerar att lämna utländska arbetstagare helt rättslösa under den tid de arbetar i Sverige.
Det anmärkningsvärda är att EU:s regler inte hindrar att en medlemsstat säkerställer tillämpning, kontroll och övervakning av de villkor som faller inom ramen för det som facket får kräva trots Lavaldomen. Med andra ord var regeringen inte tvungen att utforma Lavallagen på det sättet man gjorde. Istället för att stå upp för den svenska kollektivavtalsmodellen valde regeringen att lägga sig platt för EU-rätten. Principen att allt som inte är uttryckligen tillåtet är förbjudet verkar ha varit vägledande.
Vid implementeringen av tjänstedirektivet i svensk lagstiftning tog ivern att vara en fiktiv EU-rätt till lags nya proportioner. Med hänvisning till EU-rätten tog regeringen bort alla krav på att företag som tillfälligt utför verksamhet i Sverige ska en representant på plats med vilken facket kan förhandla och sluta kollektivavtal. Det anmärkningsvärda med detta är att både Danmark och Finland har sådana krav i sin lagstiftning – det finns alltså inget förbud mot ett sådant krav. Men borgerligheten verkar återigen ha resonerat efter principen att allt som inte är uttryckligen tillåtet är förbjudet.
Frågan man kunde ställa sig är om denna passivitet och undfallenhet var ett resultat av okunskap och rädsla eller om det var ett bekvämt sätt att genomföra den moderata arbetsmarknadspolitiken utan att behöva ta ansvar för det?
I ekots partiledarutfrågning fick vi svaret på frågan – regeringen ser möjligheter, de prioriterar bara annorlunda när de väljer vilka frågor de ska ta strid för. Undfallenheten var bara ett bekvämt sätt att genomföra en politik man inte själva vågade stå för.
Istället för att ta strid för den svenska modellen och principen att svenska löner och villkor ska gälla på svensk arbetsmarknad väljer man att blåsa till konflikt mot EU-systemet för att få behålla ett undermåligt anställningsskydd. Det har gått så långt att EU-kommissionen hotar att dra Sverige inför EU-domstolen för vårt bristande anställningsskydd. Den nuvarande lagstiftningen når inte upp till EU:s grundläggande krav för skydd mot missbruk av på varandra följande visstidsanställningar.
Politik är plötsligt det möjligas konst, regeringen är minsann inte rädd att hamna inför EU-domstolen om det skulle krävas. Försämringarna i anställningsskyddet ska försvaras, kosta vad det kosta vill.