Klassfrågorna tycks puttra i samhällsgrytan igen. Solsidan, Bibliotekstjuven och Bröllopsfotografen är några av de TV-serier och filmer som återaktualiserat frågan om klass. Medelklass pratas det obehindrat om i samhällsdebatten. Likaså går det bra att diskutera klassresenärer. Men begreppet arbetarklass är det få politiker och samhällsdebattörer som tar i sin mun. Är det inte märkligt? Medelklassbegreppet förutsätter ju att det finns en arbetarklass. Likaså måste ju klassresenären påbörja sin resa någonstans.
Med anledning av en intervju i Expressen fick jag i veckan anledning att läsa igenom LO-rapporten röster om facket och jobben från 2007. En illa uppmärksammad paradox uppenbarade sig plötsligt. Fler och fler av de anställda i Sverige känner sig som arbetare. Samtidigt är det allt färre som känner sig som arbetarklass. Vad beror det på? Frågan är öppen för spekulation, men här finns ett politiskt spelfält för drivna politiker.
Den objektiva definitionen av arbetare (som används i rapporten) är en anställd inom LO-förbundens kollektivavtalsområden. Den subjektiva uppfattningen bland anställda i Sverige är dock väsentligt bredare. 57 % av alla anställda känner sig som arbetare (90% av LO-grupperna, 40% av TCO-grupperna och 15% av Saco-grupperna). Vad detta beror på framgår inte, men det är inte osannolikt precisionsbemanning och förändringar i tjänste- och varuproduktionen har skapat mer ofrihet på arbetsplatserna. Arbetsuppgifterna övervakas hårdare och styrningen ökar.
När det gäller upplevelsen av arbetarklass är utvecklingen den motsatta. Nästan 40% av de anställda i Sverige känner sig som arbetarklass (60% i LO-grupperna, 20% TCO-grupperna och 5% Saco-grupperna). 1988 var det 66% av LO-grupperna som kände sig som arbetarklass. Arbetarklass låter sig inte definieras objektivt.
Hur kan man beskriva en samhällsklass? I en gammal radiodebatt hör jag Ernst Wigforss definiera samhällsklass som en grupp individer som delar intressen och värderingar. Bestämmande för utvecklandet av en samhällsklass är de sociala och ekonomiska förhållanden under vilka människor lever. Alltså, de som delar som delar ekonomiska och sociala villkor utgör en samhällsklass. Men det finns sannolikt andra definitioner också.
Vad som egentligen är arbetarklass låter sig inte entydigt definieras. Man kan fokusera på yttre kännetecken (män i blåställ, matlåda, stora arbetsplatser, bor i samma områden osv). Men man kan också närma sig frågan om arbetarklass från ett språkperspektiv (diskursanalytiskt). Hur beskrivs och pratas det om arbetarklassen? I detta sammanhang öppnar sig en politisk dimension. Varför är begreppet arbetarklass så laddat?
Men tillbaka till klassparadoxen. Fler känner sig som arbetare samtidigt som färre känner sig som arbetarklass. Vad beror det på? Frågan är öppen. Det finns inga entydiga svar. Här kommer några slumpmässiga förslag till svar.
Dubbla (eller multipla) identiteter har blivit vanligare. Vi kan välja våra identiteter med större frihet. Man kan vara arbetare på dagen och identifiera sig med Solsidan på kvällen. Färre och färre områden av arbetslivet möjliggör för arbetare att bygga en livslång identitet inom branschen. Detta som en konsekvens av en mer flexibel arbetsmarknad.
Tidigare värden som hör samman med arbetarklassens ideal såsom pålitlighet, trovärdighet, stabilitet, varaktighet, trygghet, lojalitet, disciplin och underordning är inte längre normerande som ideal. Nya samhällsvärden som lovordas och belönas är otålighet, flexibilitet, impulsiviteten, rastlöshet, flyktighet, individualitet, omedelbar tillfredsställelse och temporära arrangemang. Att omfamna arbetarklassens ideal kan kanske upplevas som föråldrat? Till detta kan läggas att de nya samhällsnormerna i sig försvårar upprättandet av gemenskaper och kollektiva ideal.
En annan möjlig förklaring är den medvetna liberala attacken på klassgemenskaperna. Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher förklarade att det inte finns några samhällsklasser, bara individer. Den marknadsorienterade liberalismen har genom en långt driven individualisering slår sönder gemenskaper. Tidigare var klasstillhörigheter har lösts upp i en individorienterad konsumtionskultur.
Även om det för tillfället kan kännas mörkt för socialdemokratin finns det mycket hopp i klassparadoxen. Kan socialdemokratin återvinna problemformuleringsprivilegiet och prata om de problem människor har i arbetslivet är mycket vunnet. Här finns mycket av det gemensamma som kan skapa grunden för en ny socialdemokrati. Kan väljarnas uppmärksamhet vändas till gemensamma problem i arbetslivet. Och mindre av intresset riktas mot värderingsfrågor och fritidsfrågor. Ja då är mycket vunnet. Ja kanske till och med nästa riksdagsval.